Natten till söndagen den 28 juni avverkade jag och Grabben en sammanlagd distans av cirka 16.9 mil. Grabben sprang ungefär ett marathon mer än mig. Hur långt sprang jag? Hur långt sprang Grabben?

Okej, I’ll skip the bullshit. Jag har ganska ont under mina fötter. Grabben har enorm huvudvärk. Vi gör inte många knop just nu men vi är i alla fall ultralöpare. Ja – VI! Grabben, som allra helst skulle vilja satsa på 100 meter sprang mer än 10 mil och gick (sprang) därmed och vann herrklassen.

Jag hade som mål att göra ett ultralopp: 50 km. Jag noterade 63 km och är väldigt nöjd med det. Den jobbigaste stunden var vid 15 km, då hade det inte ens gått 2 timmar. Men jag tyckte att kroppen kändes så trött och seg och vi hade knappt startat men det var så långt kvar så läget kändes allmänt hopplöst och tråkigt. Klockan 3 på natten hade jag helt ändrat stillestånd. Fy fasen vad bra det gick då! Jag sprang på, varv efter varv, kroppen kändes pigg och allt gick bra. Tack Safri Duo (och låten Prelude) som fick igång mig!

Efter min timma av hejdlös energi gick det tungt igen. Det pirrade i benen av fartökningen och det var stelt överallt. Jag hade ont längst ner i vaderna där man böjer foten och i baksidan av knät. Jag bestämde mig för att gå några varv och lyssnade till Anja Pärson som sommarpratade på P1 för några år sedan (innan det hade jag lyssnat på både Gardell, Graaf, Lapidus och Filip & Fredrik).

Strategierna hur jag skulle ta mig framåt avlöste varandra under natten. Varje varv var drygt 1 km och ibland tänkte jag att jag skulle springa 1 varv och gå 1 varv, springa 2 varv och gå 1 varv och så vidare. Att planera min strategi var egentligen bara ett sätt att ta mig framåt. Mestadels gick jag på känsla. När det kändes bra tog jag tillfället i akt och sprang. När det kändes jobbigt så gick jag. Därför tvekade jag aldrig att springa på när det kändes bra. Jag visste att jag skulle ha mina ups and downs i alla fall, oavsett vad jag gjorde. Krämporna skulle komma och gå ändå.

Psykologiskt var det till min fördel att vårt lopp gick samtidigt som 24-timmarsloppet, som redan hade varit igång 12 timmar när vi startade. Jag var aldrig långsammast. Jag var aldrig tröttast. Det var också skönt att ha människor längs banan som jag kände: Grabben, River, MarathonMia, Snorkfröken och 2 andra blogglösa Linnéakillar. Det var kul att se några kända ansikten – och ryggtavlor – ibland.

Som vanligt gick det som allra bäst de sista 3 timmarna. Då hade jag nått mitt mål och fokus låg mest på att ha roligt, inte att ta mig framåt. Det var nu jag socialiserade som mest med de snabba löparna (Mia & Grabben) – springandes i spåret.

Klockan 5 hade jag så ont i knät att jag inte kunde springa. I neförsbackarna gjorde det som ondast. Några timmar senare kände jag inte av någon som helst smärta när jag sprang, även om fötterna ömmade när jag stod stilla. Jag blandade en hel del vila sittandes på en bänk med ett glas cola/multivitaminjuice/chokladmjölk/vatten med några varv runt banan. Nu efteråt inser jag att om jag bara suttit ner lite mindre så hade jag kunnat ta mig en ganska bra bit till. Men just då var det liksom inte värt det. Jag ville ju ha roligt – inte plåga mig vidare bara ”för att”. En egenskap som gör mig till en ganska värdelös tävlingsmänniska. Men jag hade nog inte blivit gladare av några extra kilometrar…

Någon timma före målgång var det en person på banan som såg extra pigg ut och det var Lena som kom för att vara hare åt oss de sista varven. Så då var jag tvungen att ge mig ut och springa lite mer. Eller gåspringa, som vi gjorde då.

När det bara var 10 minuter kvar på våra 12 timmar så tänkte jag att nu har jag gjort mitt. Nu inväntar jag målgången. Men efter några minuter såg jag Mia och jag hakade på henne för ett sista varv – som också blev mitt snabbaste varv på alla 12 timmarna. Jag kände mig pigg då. Sprang inte med ett särskilt vackert löpsteg – men jag sprang. Vi sprang. Och spurtade till och med uppför den lilla backen in mot mål! Slutet på ett tidslopp är alltid bäst.

Base camp för många – grusvägen var en del av banan

En clown (Grabben) och en löpare (River)

Grabben & Jag

Truppen från IF Linnéa med MarathonMia och Snorkfröken till höger

En del av den drygt 1 km långa banan – och några trötta 24-timmarslöpare

Väldigt rena fötter efter 12 timmar.

Grabben får den största pokalen…

Mot slutet av kvällens runda, när klockan var strax före 22.00, sa Grabben något i stil med:

– Tänk att vi är ute och springer istället för att sitta på en uteservering och dricka drinkar.

– Men jag har shoppingförbud. Det här är billigare, svarade jag.

– Men äta (och dricka) måste man ju, envisades Grabben.

– På mitt konto gör det ingen skillnad om pengarna går till en middag eller till kläder, sa jag. Och med ens var diskussionen slut.

Löpning är ett billigt fredagsnöje. Med betoning på nöje. En bra kick off inför helgen. Hela helgen är förresten en enda stor kickoff men mer om det vid ett annat tillfälle. Nu blev visserligen inte fredagslöpningen som jag tänkt mig, men i slutändan var jag mer än nöjd ändå.

Jag hade länge (ja 48 timmar i alla fall) planerat för att jag och Grabben skulle springa långa intervaller på eftermiddagen och min lite latare hälft såg faktiskt fram emot det också (vilket är ett enormt framsteg). Men så drabbades vi båda av stora sömnlösheten igår natt och medan jag somnade runt 03.40 låg Grabben vaken och funderade på att skita i soveriet och åka till Göteborg och jobba istället. Han var med andra ord trött när han kom hem i eftermiddags. Så trött att han fortsatte sova på soffan när Sverige kvitterade till 3-3 mot England. Så trött att han inte orkade med några intervaller.

Jag drogs med i fördärvet. Övergav tankarna på långa intervaller. Istället blev det dryga 6.5 km i vacker skogsmiljö längs med Nissan med 2 avslutande fartökningar på 3.30 minuter och en backspurt som slutade innan den började eftersom den var så kort. Tempot var superlugnt, förutom fartökningarna som kändes snabba men sköna och behagliga och som jag gärna vill förlänga till nästnästa pass. För nästa gång jag springer kommer det gå långsamt. Så långsamt.

Jag är så rosa att till och med Spark i baken-Tess färgpreferenser framstår som gråskaliga.

Jag hade till och med en livs levande rosa manlig accessoar!

Jag har bestämt mig för att inte ens försöka lyssna på en ljudböcker i Trollhättan. Det misstaget gjorde jag på 6-timmrs i Skövde vårvintern 2008. Jag lyssnade på en av Karin Alvtegens ljudböcker. Men jag fattade inte riktigt vad den handlade om. Tyckte den var uppbyggd på ett konstigt sätt. Men jag funderade inte mer på det utan lyssnade vidare. På shuffle, visade det sig. Inte konstigt att ljudboken blev konstig.

Till Trollhättan har jag hämtat hem en massa pod-avsnitt från P1 och P3. Gamla sommarprogram (Anja Pärson, Kajsa Bergquist med flera) och gamla P3 dokumentärprogram. Ingen fara för shufflefunktionen här inte.

Coola K och jag efter 6-timmars i Skövde i mars 2008

En sak jag vet att jag kommer sakna i Trollhättan är mjölk. När jag springer långt och dricker sportdryck och sådant till den grad att det börjar krulla sig i munnen så blir mjölk min stora craving. På 24-timmars i Hallsberg tittade de konstigt på mig när jag kom med en förfrågan om ett glas mjölk. Jag undrar om jag bör packa med en liter mjölk bland Ipod, vaselin och compeed?