Den här måndagen har känts som en söndag. Eller som en riktig måndag. En sådan där människor går till sina arbeten eller sin skola och där livet går vidare som om inga semestrar existerar. Jag var trött och powernappade i timmar men sedan fick jag liv och åkte till stranden för att springa.

Havet var lugnt efter allt stormande som försiggick igår men det var grått och disigt fast rätt så varmt. Det slags väder där vissa går i t-shirt medan andra är klädd i dunjacka. Ja ni fattar.

Stränder är fantastiska platser även när det inte är 25 grader och sol. Som idag – en mulen men ljummen julidag hÃ¥ller ändÃ¥ sommaren till just här. Det är runt 20 grader i havet, sa en man med badbyxor och handduk runt halsen som nyss tagit sig ett dopp.

Barfotalöpning längs en sandstrand är så mycket sommar det kan bli.

Vad vore en sommar, eller ens ett par dagar i Halmstad, utan en tur på Prins Bertils stig? Åh vad jag har gått och sprungit och bloggat om den här vackra strandpromenaden många gånger. De gånger jag sprungit hela, från slottet i Halmstad ut till Möllegård, är dock få. Oftast nöjer jag mig med 13 km till Tylösand och tar bussen hem. Men idag var det prick 100 dagar kvar till Dublin marathon så då passade det bra med 18 km till Möllegård och cappuccino och glass på Riccardos.

Jag tänkte ge mig iväg redan på förmiddagen med så började det tvärt att regna så då tog jag en tupplur istället. Det vackra sommarvädret återvände efter lunch så då snörde jag på mig skorna igen och satte en pod (Kjell Enhagers Sommar i P1) i öronen.

Även om Prins Bertils stig hör till de vackraste vägarna jag sprungit så är det mentalt jobbigt varje gång. Eftersom jag sprungit här så många gånger vet jag var jag känner mig pigg – och var jag brukar känna mig trött. Strax innan Grötvik har jag till exempel alltid en dipp, fast mellan klippstranden efter Grötvik och fram till handikappadbadet och Svärjarehålan brukar jag känna mig pigg. Det där slår aldrig fel, och nu har det liksom satt sig som en vana.

Jag har tänkt, drömt och velat springa på Kullaleden ända sedan det här inlägget om drömstigar och vackraste lederna i Sverige. Tänk att jag varit i Mölle så många gånger utan att springa där!

Idag var det dags och jag började i Arild för att ca 17 km senare nå Mölle via Kullaleden (en del av Skåneleden) som hela tiden skulle gå längs havet. Precis som på så många ställen i Sverige är det sanslöst vackert – och på sina ställen brutalt kuperat.

Skåneleden har en alldeles fantastisk sajt (med betygs- och kommentarsfunktion – och folk som svarar!) som många andra borde ta efter men precis som på många andra ställen lyckas man inte helt med den fysiska markeringen på plats; det är otydligt där det borde vara som mest tydligt – till exempel i korsningar och på ställen där flera andra stigar går parallellt.

Jag tog fel på ett ställe och kom till Mölle alldeles för tidigt och fick inte ens hälften av distansen som jag tänkt mig. Därmed missade jag det allra vackraste. Så Kullaleden mellan Arild och Mölle är fortfarande ogjord och jag tänker, drömmer och vill fortfarande springa den.

I normalt mentalt tillstånd hade jag vänt tillbaka de få kilometrar jag hamnat fel men idag hade jag inte särskilt mycket glädje i kroppen och då är allting tungt och viljan gick inte att nå. Istället nöjde jag mig med en glass i hamnen och satt längst ut på piren och funderade på livet bortom horisonten.