När jag sprungit längs med min älskade uttjatade Prins Bertils stig i Halmstad har det alltid varit kvantitet för benen – men oändliga mängder kvalitet för själen. Jag har aldrig sprungit stigen och tryckt på. Jag har alltid lunkat runt och tittat på allt det vackra. Ikväll var tanken att göra både och. När jag lämnade Tylösand för att ta mig in till centrum till fots tänkte jag mig resan som en enda lång fartlek.

Efter 50 minuter fartlekande, där farthöjningarna låg på mellan 10-15 minuter, kände jag mig trött. Att fartleka sig uppför backar tar på krafterna. Energin som tidigare låg och skvalpade högt upp i benen hade nått sin bottennivå men det som höll mig vid gott mod var att jag tydligt kunde se den kariktäristiska sisternen som tornade upp sig i Östra hamnen. Det var dit jag skulle – och det var inte långt kvar nu.

Jag funderade ett slag på om jag skulle gå men nej. Nej! Att ta sig fram springandes, även om det går långsamt, går sjukt mycket snabbare än att gå. Hela sträckan kändes oändligt mycket kortare idag än när jag och Nilla gick den i lördags. Då gick vi i timmar. Idag sprang jag den på runt 80 minuter – vilken skillnad! Ändå var jag mycket piggare i kroppen nu än då, trots låga energinivåer.

Jag var glad att Ipoden hade tokslut på kräm. Det gick stora vita gäss på havet och vågorna dånade och rullade mot land med en enorm kraft. Fåglarna kvittrade och solen stod lågt på himlen och gav världen den där guldgula glansen som gör allt lite vackrare och lite mysigare. Dunka-dunka i öronen hade förstört allt det där. Jag är glad att jag istället fick uppleva det.

Jag var inte särskilt sugen på att springa ikväll. Klockan hade närmat sig 18-draget och den här tiden hör inte till mina bästa på dygnet vad gäller löpning. Det är liksom en ingentingtid. Folk ute är på väg till ställen. Hem från jobbet, till TV-soffan, på väg till uteserveringar och annat kul. Att jag också är på väg att göra något kul förstår inte riktigt min hjärna. Inte förrän jag verkligen är ute, när jag har tagit mina första löpsteg, är förståndet med på noterna. Det är ju detta jag gillar! Har huvudet glömt det?

Att jag dessutom planerade ett skönt distanspass gjorde hjärnans motsträvan ännu knasigare. Hur kan det inte vara kul att springa ett skönt distanspass i skogen?

Det var tur att huvudet ändrade sig. Lyssnade på kroppen och insåg sitt misstag. Tänk om huvudet fått bestämma. Då hade Sara suttit på balkongen med ett glas rosé i handen i en timma. Och det hade visserligen inte varit så pjåkigt. Men ännu bättre är det att först springa 60 minuter och sedan sitta på balkongen med ett glas rosé i handen. Eller framför GP-galan på TV, som det troligen blir.

Tidigare idag var jag på gymmet och körde 35 minuter bröst och mage. 3 set av bänkpress i 2 olika varianter, flyes och armhävningar och sedan crunches i lutande bänk och cc. De tog där de skulle! Imorgon vankas vilodag. Det firar jag med att baka biskvier. Och kokostoppar. Och white chocolate chip cookies. Och bullar med hasselnötsfyllning. Om jag inte hade jobbat med att skriva texter, anordna events, koordinera och projektleda eller syssla med kommunikationsfrågor i andra sammanhang hade jag velat bli konditor. Eller bagare. (Eller brandman). Eller i alla fall öppna ett café. Kanske blir det så en dag…

Det var jobbigt att ge allt ikväll när jag skulle springa långa intervaller på bana. Väldigt jobbigt. Pulsen hängde inte alls med utan låg och släpade på 86% av max i slutet av varje intervall. Kroppen var inte sig själv. Men jag sprang på ändå. Ändrade min intevallstrategi från att springa 6 x 4 minuter till att springa 6 intervaller baserade på låtar som var mellan 3.30-4.30 minuter långa. Det kändes enklare. Om jag hade valt rätt låtar det vill säga.

Jag började med en remixad version av Cara Mia. Det var trallvänligt. Kändes bra. Den andra intervallen blev till Michael Jacksons Billie Jean. Jag är ledsen för att MJ är död och allt det där men att springa långintervall till Billie Jean gick bara inte. Det blev bara en 600-metersintervall. Nästa intervallåt blev en Alice Deejaydänga. Det funkade. Grabben som också var med och sprang hejade på men jag hörde inte. Jag hade dragit upp volymen på max för att slippa höra något annat än beaten i musiken. Sedan kom en Gesslelåt. Det är lagom med ös i Silly Really för att den ska funka även om det inte är något man maxar på. Näst sista låten blev en kul remixad version av Hot and cold (heter den så) med bra dunk dunk. Till finalen sparade jag det bästa: Tingaliin. En skön 3-minutrare där jag för en gångs skull var nöjd med att jag gett allt.