Medan jag sprang långsammare än långsammast försökte jag mig på att formulera en förklaring på hur jag menar att man ska rannsaka sig själv och faktiskt ge sig ut och träna ibland trots att man inte känner för det men stanna hemma ibland när man inte känner för det.

Idag kände jag inte för att träna. Och jag borde nog inte gett mig ut. Inte för att jag har ont eller är sjuk, mest för att jag inte ville. Inte för att jag plötsligt gått och blivit lat. Utan bara för att. Just nu behöver jag träningspass som stärker mig. Träningspass som ger. Inte träningspass som kräver pannben. Träningspass som tar. Har lyckats samla på mig några mentala motgångar under helgen och trots att det händer även den bäste så är det jobbigt. Jag vill inte leva mitt liv i negativitet och problem. Jag vill ha fest hela tiden. Inte bokstavligt – men mentalt.

Det var ingen fest ute på landsbygden idag. Inte där jag sprang i alla fall. Jag hade 75 minuter på mig och kom knappt en mil. Då är det illa. Jag var så uttråkad att jag stannade och gick flera gånger. Inte för att det var jobbigt i kroppen utan för att det var jobbigt i huvudet.

Trots att jag tror benhårt på att träning ska vara roligt så kan inte alla pass vara det bästa kalaset i livet. Dagens så kallade löppass var mest ett tamt mingel. Imorgon ska jag däremot slå klackarna i bordet – då ska jag styrketräna i Götelaborg. Det blir grejer det!

Eftersom jag den senaste tiden utvecklat den här bloggen till att innefatta lite mer av min vardag så kan jag berätta att jag och Grabben sköt salut för ostindiefararen Götheborg imorse när den anlände Halmstad och marinfestivalen. Det var coolt. Jag fick äntligen sköta lite av elen (vi fyrar inte av våra grejer manuellt). Det kändes stort. Men så handlade det om 4 bomber, inte så mycket när Vattenfestivalfyrverkerierna som Grabben sköt förut bestod av flera hundra bomber som var många gånger större.

Ni som orkat scrolla ända ner hit och ser den här texten kan få ger er åsikt: ska jag hålla den här bloggen träningsstrikt eller fortsätta så som jag gjort sedan början av sommaren? Ni som läst den länge kanske har märkt att den inte är lika träningsstrikt längre, även om de allra flesta inläggen fortfarande är kopplade till träning på ett eller annat sätt.

Med gårdagens lärdom färsk i bagaget satte jag på mig träningskläderna så fort jag snoozat klart imorse. Sedan gick jag ut. Träffades av solen morgonstrålar som smekte både mig och trädens grönska. Jag joggade iväg i en långsam morgonlunk och lät benen själva bestämma tempot. Det var en behaglig start på morgonen. Pulsen tickade på i sakta mak och hjärtat myste. Det doftade nyklippt gräs och sommarregn, hallonsött och skogsljummet. Morgonjoggen handlade aldrig om att springa snabbt eller att ha andan i halsen. Den handlade enbart om att må bra. Och det gör jag nu.

Andréa kom på den underbara idén att springa Bohusleden och vips hade hon fått med sig ett gäng träningsfantaster. Undertecknad tillsammans med pojkvän inkluderad. Och Powersus. Och River. Och blogglöse Mikael och Rena. Och Joel.

Planen var att springa längs Bohusleden från Bunketorp till Skatås eller Angered (27 respektive 55 km) men leden som började så fint med asfalt och snällt grus växte på vägen till att omfatta lerhoppning, röttersnubbling och backar branta som väggar. Sådan terräng är rolig – nåja, när man inte kladdar ner sig i lera – men sätter lite käppar i hjulet för både tempo och ork. Därför avslutade de flesta av oss dagens utmaning i Skatås där vi sa hej då medan några tog en extra runda i Skatås och andra sprang hemåt. Drygt 24 kilometer blev dagens etapp – och 4 timmar ute i terrängen. Och det kan man ju tycka är lite långsamt – men gör om det om ni vill!

Som vanligt tar jag och Grabben lite lättsamt på de strapatser vi ställs inför. Igår hade vi världens härligaste dag som började i Helsingborg. Där var lite trist och tråkigt trots festival så vi åkte till Höganäs och kollade in outletbyn (Iittala, Kosta Boda, Höganäs med flera) och sedan hittade vi till Mölle. Oj vilket litet glittrande paradis! Sedan hamnade vi hastigt och lustigt på en grillfest med godaste rosén jag någonsin druckit: Chill Out. Jag lyckades inte hålla mig till 1 glas. Eller 2. Eller 3… Visserligen var det väldigt små glas men jag drack minsann rosé som om det inte fanns någon morgondag (som skulle tillbringas i ett par löparskor).

Det var jobbigt att gå upp klockan 7 imorse. Så därför snoozade jag i 30 minuter. Sedan var vi tvugna att illa kvickt packa ned det nödvändigaste. Vaselin. Känns alltid bra att ha även om jag inte är någon stor konsument. Det andra: sportdryck och proviant, inhandlades på vägen. Det blev två flaskor sportdryck från Shell och M&M:s. Grabben packar alltid med russin men jag har aldrig sett honom äta dem så det var ganska onödig packning…

Vi kom iväg i ordentlig tid, tog oss till Centralen och mötte upp River. Det var tur att han fanns till hands för i vår oförberedelse hade jag och Grabben såklart ingen koll på var vi skulle. Det visade sig att vi skulle åka både pendeltåg och buss och grejer. Who would have guessed? På vägen stötte vi på Joel som vi gissade skulle med och springa. Han hade också varit ute och halvfestat kvällen före…

Vi steg av bussen mitt ute i ingenstans och träffade på blogglöse Mikael och lite senare även Andréa och Sus. Härligt – gänget var samlat. Och efter det var det bara att börja springa. Och springa. Och springa.

Vi höll ett mycket behagligt tempo och la både asfalt och grusvägar under fötterna. Vi sprang om andra ledvandrare som verkade tycka vi var knäppa som sprang och kikade in bland hus i villaområden. Asfalten förvandlades lite senare till riktig terräng. Sådan där riktig terräng jag liksom drömmer om men väldigt sällan hittar till. Vi snackar branta backar och smala stigar. Ett tag verkade leden bara gå väldigt brant uppför eller väldigt brant nedför. Det fanns liksom inget mittemellan. Den typen av led krävde sin energi trots att tempot var snällt. Och som alltid under ett långlångt träningspass åker piggheten i kroppen berg och dalbana.

Mot slutet blev kilometrarna väldigt långa och de sista 8 kändes som 16 kilometrar. Minst. Delsjön är för sjutton gigantisk! Och backarna runt den är inte heller att leka med trots att underlaget är bra. Vid den här tidpunkten hade Powersus persat med 100% vilket var ballt. Det är en grym tjej som aldrig tappade mod eller humör trots att hon fick kämpa rejält emellanåt. Sådant är ballt!

Tack Andréa för bra initiativ!

Såklart fotade jag en del under dagen. Eftersom det skulle ta en evighet att skriva bildtexter kan jag säga att Andréa har mörka flätor, Powersus är blond, River har spejsat hår, Joel har blå tisha och Mikael är svartklädd med tights, Grabben är snaggad med svarta halvlånga shorts och vem jag är får ni gissa. Om det är en tjej på bilderna ni undrar vem det är som jag inte har nämnt så är det Rena som hakade på mot slutet. Enjoy!