Det är sent på kvällen mitt inre går på högvarv. Ja, mitt huvud alltså. Det är ofta då jag kommer på alla idéer och alla saker jag vill göra. Det är då jag känner mig oövervinnerlig och outtröttlig, oavsett om jag är ute och nattspringer på tomma gator eller ligger i sängen och filurar på ”nästa grej”. Nästa utmaning.

Igår var det mycket som rörde sig i huvudet. Helgen har gjort stort intryck på mig och jag vet att alla klarar av att tänja sina gränser. Man behöver inte springa 8 eller 16 mil. Men man kan tänja lite, lite i alla fall. Det ska jag göra! Med start snart!

Jag har också filurat på en annan grej. Det anordnas många lopp i Sverige. Det är tjejmilar och halvmaror och vårliga rus och allt möjligt man kan tänka sig. Kul! Men – det blir dyrt i längden. Och jag har sedan länge valt bort lopp till förmån för egen träning. Sommarens Laholmslopp var ett undantag, och de tidslopp jag är med på räknar jag inte in för de är inga vanliga lopp (de är mest galenskaper). Men för att ändå vara med när det gäller så har jag utvecklat en plan. Jag ska nämligen börja springa lopp igen. Alla jäkla lopp ni kan komma på ska jag springa (med reservation för eventuella ändringar… haha). Men jag ska göra det själv!

De flesta lopp som anordnas är på 10k. Vissa är på 5k och en del på 21k. Jag ska mäta upp tre rundor på dessa tre distanser här hemma i Halmstad. Och när det anordnas Tjejmil i Stockholm är det jag som springer min egen tjejmil här hemma. När det anordnas Stockholm halvmarathon är det jag som springer min egen halvmarathon här hemma. Och jag ska inte mesjogga. Jag ska springa så bra jag kan och som om även jag hade publik och speaker.

Se det som en utmaning! Kommentera vilka lopp ni är anmälda till, så kanske jag utmanar er – på min egna lika långa runda här hemma i Halmstad.

Jag känner mig helt knockad! Det gjorde jag redan innan jag stack ut och sprang en sväng på morgonkvisten. Benen känns mosiga och jag orkar inte lyfta armarna. Huvudet är alldeles vimmelkantigt. Vad har hänt?

När jag stod i duschen efter morgonlöpningen kom jag på varför jag är trött i överkroppen: styrketräningen från i tisdags! Och benen är mosiga sedan i måndags. Och huvudet har checkat ut på grund av insomnian igår. Nu är det bara att samla ihop alla trasiga rester, lappa ihop dem och hoppas på att allting gjuts fast sådär fint som det var innan. Det ska nog gå bra. Österlen får läka ihop mina trasiga delar.

Morgonjoggen blev en lugn historia. Det är det som är det fina med löpning. Man behöver inte alltid trycka gasen i botten. Ibland kan man springa bara för att njuta också. Till alla dem som sagt till mig att de avskyr löpning för att det är så tråkigt och så jobbigt har jag alltid sagt samma sak: slå av på takten. Du behöver inte springa så fort! Hastigheten kan du ta igen senare, när du kommit igång lite mer.

Jag har kommit fram till att de flesta av mina löppass är antingen ganska långa – eller ganska korta. Rundor på mellan 7-13 km springer jag sällan. Det blir ofta runt 5-6 km, eller runt 2 mil. Så ikväll bestämde jag mig för att springa 9 km, i terräng.

Det var kvavt i luften och många löpare som sprang runt bland terrängslingorna på Galgberget. Längst bort på 5-kilometraren hördes intensiv skottlossning (militärfältet ligger precis bredvid) och i andra änden kände jag den ljuvliga doften från Östras bageri. Benen kändes rätt okej trots benpasset vid lunchtid och jag hade generellt sett inte mycket att klaga på. Jag svalde inte ens några knott utan kom till och med på några idéer till en jobbgrej jag sysslar med just nu.! Rundan förflöt på ganska bra helt enkelt. Det får jag väga upp med detta bildcollage. Det mest explicita som någonsin visats på denna mycket oskyldiga blogg!