Jag borde inte se såhär nöjd ut. Men det gör jag. Träning ska vara rolig och dagen är inte slut än. När ni kollar videoklippet kommer ni nog att förstå…

Inspirerad av Finnkampen visste jag precis hur jag skulle lägga min bana inför kvällens Tjejmil i Halmstad. På tartanbanan på Sannarps IP såklart. Jag skulle göra precis som Gavelin & co gjort tidigare. Springa varv efter varv efter varv efter varv så att det totalt blev 25 stycken.

Grabben hakade på till Sannarp. Han skulle springa långpass. Också detta på bana. 16k blev det för hans del. 40 varv. Låter det trist? Det tycker jag också!

25 varv låter inte lika trist. Det var faktiskt rätt så uthärdligt. För när man väl gjort 10 så har man nästan gjort hälften, och det springer man och gläds åt de nästkommande 5 varven vilket gör att det sedan bara är 10 kvar. Och de kan man ”tänka ner” till 2 x 5. Och det är ju inte så mycket. Man får inte vara dum – det gäller att lura sig själv till att tro att det inte är så mycket. Att det inte är så jobbigt. Och framförallt att det inte är så tråkigt.

De 10 första gick kanon. Varv 10-15 gick lite segare. Varv 15-20 gick taktfast och bra men de sista 5 var evighetslånga. Då var det så nära men ändå så långt kvar. Sista varvet var bäst. Jag gjorde en långspurt på 400 meter med maximal fart på upploppet de sista 100 metrarna. Sedan satte jag mig ner på mållinjen och njöt. Och stretchade lite medan Grabben sprang sina sista varv.

Nu har ni lite drygt 3 timmar på er att tävla om spikmattan!

Lördag och dags för millopp. Wohoo! Eller?

Det var motigt att komma ut. Men det gick bättre att komma igång. Hade mätt upp en runda på gmap och den gick på gator i krokar jag aldrig varit förut. Sådant är kul. Lite ovisshet är spännande. Även om det visade sig att min runda gick i ett industriområde som i sig självt var allt annat än spännande. Dessutom villade jag bort mig så milloppet blev någon kilometer kortare. Och så sprang jag inte så snabbt heller. Tog inte alls ut mig på samma sätt som under Midnattsloppet förra veckan. Men det gör inte så mycket. Jag har bestämt mig för att springa Tjejmilen imorgon. Grabben får agera hare. Min målsättning är att gå i mål med mjölksyra i benen och andan i halsen!

Dagens höjdpunkt var när det började störtregna efter 2 km. Det var så kraftfullt och så aggressivt att jag sprang och kände mig som en lycklig och skrattande dåre. Den ilskna vinden hade jag i ryggen och det gav mig bra tryck i benen. Åh vad det var härligt med störtskuren. Vid kilometer 4 hade himlen blivit nästan blå igen och då var det inte alls lika kul att springa runt med dyblöta kläder, en hästsvans som droppade och skor som sa chip-chip.

Jag sprang loppet med skor. Men jag har dålig bildfantasi just nu.