Jag trodde aldrig att det kunde kännas så enkelt att flyga fram till Erik Grönwall och Higher men jäklarns vilken otippat bra intervallåt det är. Den passade utmärkt in på den 4:e av mina 6 intervaller på 4 minuter med 1 minuts vila. Det var längelängelänge sedan jag sprang intervaller. Det hände bara några enstaka gånger på bana i somras – men däremot väldigt många gånger i tanken, och det hände på löpband för typ mer än 1 år sedan. Eller om det var 2 år sedan. Det är så länge sedan att jag inte ens minns.

Trots mitt sviktande minne vet jag att Grabben stått och piskat fram mig vid ett löpband på SATS Zenit en gång i tiden. Idag sprang han på bandet bredvid och piskade fram mig på Form Friskvård i Halmstad. Eller tja, piskade och piskade. Efter 5:e intervallen då jag tänkt sluta eftersom det var ungefär 5 jag tänkt mig så påpekade han att jag inte var trött – jag hade ökat farten inför varje minut på den senaste intervallen. Så då sprang jag en till. En 6:e och en sista. Då var det inte Erik som hjälpte mig fram utan istället Scooter. Jag bläddrade förbi Brittan, Eminem och de andra och ville ha något mer spartanskt. Förmodligen hade jag kunnat springa en 7:e intervall om bara Du Hast hade råkat dyka upp som nästkommande låt. Nu blev det inte så, och lika tur det eftersom jag inte hunnit till functional movesklassen precis efteråt då.

Även Grabben följde med till functional moves. Det var ett helt nytt upplägg med ännu mer dynamiska övningar än vad jag är van vid och även om jag var pigg när jag sprang intervallerna så var jag trött nu. Jag orkade ingeningeningenting. Det mesta gick jobbigt och jag fuskade medvetet lite här och var så att jag inte skulle behöva lägga mig ner och ta en break bland alltihop.

Efter passet hade vi bråttom hem till Tour de Ski. Vi bestämde oss för att byta om på max 1 minut och jag vann. Vad gör killar i omklädningsrummet egentligen? Det blev en Swebar blåbär/vanilj på vägen hem och nu måste jag nog fylla på med mer. Vi har lite lösa planer på att gå tillbaka till gymmet lite senare. Inte för att hämta något vi glömt utan för att köra ett till pass. Det beror på när skidåkningen på TV slutar idag – det är väldigt skönt i soffan…

Jag tycker det är dags för en ny galenskap eller vad säger ni? Sedan det outats att 2 träningsvänner minsann anmält sig till världens största bergsultramara infann sig ett sug i mina lemmar och ett frö såddes i min lilla galna hjärna som inte vet bättre än att hänga på tuffa tåg och till synes underliga utmaningar.

Nu finns här som tur är ett visst mått av sans och förnuft i Sarahjärnan och istället för att anta ultradistansen på 78 vertikala bergskilometrar nöjer jag mig med 21. Det finns en distans på 11 kilometer också men hallå, ett äventyr av denna kaliber måste jag ju hänga upp på en högre krok. Och nu ska jag träna, träna, träna för att nå ända upp och hänga dit rocken. Jag ska bli bergsget och då räcker 21 kilometrar mer än nog.

Det finns ett litet hinder på vägen som kan komma att förorsaka mig och bergsgetsdrömmen rejäl olycka. Grabbens våtaste fyrverkeridröm går av stapeln exakt samma dag som jag ska bestiga berg. Varför ska allting hända den 31 juli? Den 31 juli ska min backtränade JLO-rumpa avlägga examensprov samtidigt som Sverige, förhoppningsvis med Grabben i laget, skjuter sitt bidrag i superprestigefyllda fyrverkeritävlingen i Montreal. Kommer Grabben att göra slut med mig om jag svettas i alperna denna dag istället? Kan jag motstå mjölksyra i benen och istället beskåda tjusiga fyrverkerier i världsklass perfekt komponerad till musik i mitt absoluta favoritland på andra sidan Atlanten?

Jag vet inte. Men jag vet att detta dilemma har försatt mig i total olycka. Sällan har jag varit besatt så till denna milda grad. Hjälp!

Jag trodde aldrig vi skulle komma upp till Grabbens grupplångpass inne i stan tidigt imorse. Klockan 2 var vi fortfarande vakna och 6.5 timmar senare skulle vi sätta oss i bilen för lite långträning. Men det gick alldeles utmärkt! Jag mådde inte ens illa av trötthet när jag vaknade. Däremot var jag helt utom mig av trötthet lite senare men det kommer vi till…

Grabben skulle springa långpass med de långpassfrälsta – MarathonMia, Snorkkis, Ingmarie, Ultra-Staffan med flera – och jag skulle köra Jessica Claréns specialklass funktionell träning. Men klassen började inte förrän klockan 12 så när Grabben lämnade mig en bit efter 9 hade jag 2.5 timmar helt för mig själv i ett Stockholm som verkade ha tagit sovmorgon. Så jag bestämde mig för att springa en bit jag med.

Jag tog vändan runt Årstaviken – en av mina tidiga hemmarundor när jag bodde på Söder. Det var kallt men behagligt när solens strålar nådde ända fram. Och kallt och jäkligt kyligt när vinden över vattnet drog på. När jag kom tillbaka till min startpunkt och bytte vintertights mot jeans kände jag mig som en frusen isbit.

När jag kom in till city hade klockan slagit 11 och jag bestämde mig för att fylla på energin i min kropp med en frukost på Blueberry Lifestyle. En nötsmoothie och en julboll senare kände jag mig fräsch och stark, nyttig och ren. Jag tycker att det borde finnas en Blueberry i Halmstad och framförallt så borde konceptet införas på lite bensinmackar här och var i landet så man inte behöver köpa bruna sallader och tråkmackor med en massa E-nummer eller stanna på Max när man är på väg någonstans.

Jag var tidig till klassen i funktionell träning och hade helst velat ställa mig i bastun en stund för att tina lite, men jag valde att sätta på mig en extra tröja istället. Sedan bar det av uppe i det vita rummet på WorldClass Nybroplan! Jag gillar Jessicas ledarstil: pedagogiskt och peppande och full med energi. Det där med energin visade sig snart vara något jag saknade.

När vi körde magövningar i finsk pinnestil kände jag mig helt slut. Inte slut i magmusklerna men riktigt slut på ett illamående sätt i hela kroppen – så jag hade helst velat lägga mig ner på mattan en stund. Istället sprang jag ner till receptionen och köpte mig en sportdryck och jag höll mig levande klassen igenom. På slutet kände jag samma trötthet med inslag av illamående när vi sträckte ut höftböjarmuskeln riktigt ordentligt och involverade hela kroppen i stretchen (med armar som sträcks uppåt och sedan ner mot sidan). Känslan är otroligt lik den som man ibland kan drabbas av i bikramyoga när man ska luta sig tillbaka riktigt mycket och även böja nacken bakåt. Just den övningen kan jag inte göra alls – jag mår tokilla.

Efter klassen väntade Grabben på mig i receptionen. Han hade lyckats navigera bilen från Eriksdalsbadet till Sibyllagatan vilket inte är helt enkelt när man aldrig kör i Stockholm. Dessutom hade han lyckats hitta till SATS Stureplan för en dusch och så hade han visst hittat till McDonalds för lite återhämtningsmat. Sedan passade han på att återhämta sig lite mer när vi gick till Café Alberts. Då beställde han in en gigantisk chokladboll och en biskvi och en varm choklad med grädde medan jag försökte minimera kolhydraterna med en Skagenwrap. Av våra matvanor att döma kan man inte direkt tro att det är Grabben som har 6% kroppsfett…

Jag älskar Blueberry Lifestyle!

WorldClass Nybroplan