Sedan det blivit barmark har jag sprungit med New Balance nya ”värstingsko”,1064, som jag fått för testning. Senast igår kväll sprang jag med skon under en sen kvällsjogg och imorse blev det en powerwalk med stavar.

1064 är en uppföljare till prisbelönta 1063 och jag tror att denna uppföljare var den man kunde testa nere i Portugal på Springtimes resor. Skon har blivit uppdaterad vad gäller både design och technologi. Designmässigt så är skon mer strömlinjeformad och teknikmässigt så är den utrustad med N-ergy som ger en neutral dämpning till löpare som vill ha det ultimata stöder från häl till tå.

Skon har också en ”lock down liner” som är en justerbar inre liner som är integrerad med snörningen för att skapa en personlig passform. För den personliga passformens skull så erbjuds 1064, precis som andra New Balanceskor om jag inte har helt fel, i olika bredder för olika typer av fötter.

Jag tycker att 1064 är en otroligt skön sko, framförallt i tåpartiet. Det är en typisk långskubbarsko som mina fötter skulle trivas i under många mil. Jag gillar att skon är stabil samtidigt som det känns som att jag är ”nära marken”. Å andra sidan saknar jag lite stuns i skon. Ibland när man har nya skor så känns det som att man studsar fram – den känslan får jag inte från 1064:an.

Skosnörena är lite lustigt utformade och är liksom ojämna, nästan lite som ett pärlband. Jag tror att det är vad New Balance kallar ”sure lace” och om utformningen på skosnörena förhindrar att de går upp under träning så är det genialiskt!

Jag har precis kommit hem från ett intervallpass på löpbandet. 40 minuter stod det i min vita bok. Tur att jag hittat min iPod!

Jag hade planerat in en pyramid från gång till ganska högt tempo (för att vara mig). När jag var högst upp på tempopyramiden skulle jag ta ned igen. På så sätt hade jag redan avverkat 20 minuter utan att jag typ gjort något. I huvudet alltså. I verkligheten hade jag redan hunnit bli supertrött, supersvettig och sprungit rätt så snabbt.

När pyramiden var övervunnen var det bara 20 minuter kvar och dessa ägnade jag åt 2-minutersintervaller. Mot slutet av dem hade jag blivit rätt så trött igen och förvånats över hur fort jag tog slut. Det sa bara pang och så blev jag hur trött som helst. De 80 första sekundrarna var superlätta och det kändes som om jag kunde hålla det tempot en hel mil. Men så tickade klockan över 80 sekunder och så dog jag. Gång på gång. Som tur var återuppstod jag lika snabbt varje gång…

Efter de 40 minutrarna på löpbandet körde jag lite snabbstyrka. Militärpress, sidolyft med hantlar och drag till hakan med stång. Det var snabbt överstökat och det var tur för jag var trött. Nu sitter jag hemma och dricker blåbärsvatten istället…

När jag var på Nike-eventet i februari för att testa nya skon Nike Lunarelite fick jag en flygbiljett i handen. Nu kommer förklaringen:

Klockan 12 den 25 mars går startskottet för Jorden runt med Joel Kinnaman. En löpartävling där man på 40 dagar ska ta sig runt jorden via Paris, Bombai, Tokyo, Honolulu och New York – totalt 36 000 km. Men don’t worry, man behöver inte göra det själv. Det är en lagtävling. Är man med och deltar har man chans att vinna resor och den som dessutom sprungit flest kilometer när tävlingen är över vinner en alldeles egen resa runt jorden.

Tävlingen avslutas den 2 maj och man anmäler sig på Nikes sida på Aftonbladet (väldigt otippat). För att delta behöver man en Nike+ och sportkit/iPod Nano eller ett Sportband.

Jag har inte kommit igång med min Nike+ än men denna tävling vill jag vara delaktig i så jag kommer att anmäla mig. Dessutom har jag nu hittat min iPod. Den låg under en mössa på golvet!