Strax efter lunchtid steg jag på bussen och åkte rakt in i ett stormigt äventyr. Himlen hade varit hotande grå hela förmiddagen och när bussen stannade vid Tylösand kom den första regndroppen. Himlen var visserligen grå, men inte farligt regntung så jag hoppades att det snart skulle sluta. Det gjorde det inte.

Jag hade packat ryggsäcken med 1 Swebar, 1 banan, kamera och telefon som skulle hjälpa mig de dryga 13 kilometrarna hem från Tylösand. 13 km borde inte vara någon match men det blev det.

Så snart jag rundat udden vid livräddartornet och Salt ruskade vinden tag i mig. Den kan vara grym längst ute vid kustremsan. Jag joggade på och kisade. Naturen var vacker och dramatisk och vad gjorde väl lite vind och blåst tänkte jag. Jag längtade efter den skyddande Rhododendronparken och var snart där. Vinden avtog men fångade mig snart igen.

Småjoggandes svor och skrattade jag omvartannat. Svor över att de huggit ner så många träd längs med stigen. Det fanns inget skydd att söka, varken vid Tjuvahålan eller efter Handikappbadet. Regnet övergick till småspik och i enträgna snöflingor som såg mjuka ut men som bet mig i kinderna. Mitt i härligheten av vind och snöregn hittade jag videkvistar och i vikarna guppade fåglar bland vita gäss.

Mina kläder var snart genomsura och jag funderade över mina val: att vara hard core och fullfölja hela vägen hem eller att vara förnuftig och ringa hem efter räddning. Jag valde förnuftet och bad Grabben att hämta mig i Grötvik. Hade jag burit kläder ämnade för regn, snö och storm hade jag fortsatt. Men i redan dygnsurt pannband och kläder som chippade full av väta vore en fortsättning på äventyret en garanterad förkylning. Då sparar jag hellre på krutet.

Den sista biten till Grötvik var hård. Inga träd och direkt motvind. Regnspikarna högg i låren och vinden bråkade med mig hela vägen. Jag mötte en annan löpare som inte heller alls var klädd för vädret men som stretade på. Och så några bilar. Till sist kom min egen räddning: Grabben.

Här hemma, dryga timmen senare, är himlen fortfarande grå. Men ingenting vittnar om den gråsura storm som svepte över den yttersta kusten för bara en liten stund sedan. Balkonggolvet är torrt och trädens grenar står stilla i vinden. Mina 45 minuter på Prins Bertils stig känns inte särskilt verkliga men var definitivt ett äventyr i sig.

Det finns något jag kallar lyxträning. Det är inte träning på något glammigt gym eller så. Det är ofta träning nära naturen på något ställe som ligger lite illa till. Som kräver engagemang för att ta sig dit. Det är inte träning man gör varje dag utan träning som kräver sin utflykt. När jag bodde i Stockholm var lyxträning för mig att åka ut till Lidingö och springa milvarvet, eller till Hellas eller Ursvik.

Idag har jag lyxtränat på ”Ön” i Skedalaskogen. Fast det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Grabben ville kolla på en stuga han inte besökt på 20 år. Han hittade den på kartan vid starten men Skedalaskogen bjuder inte på de mest välmarkerade slingorna. Jag misstänkte att det var fel att följa de gröna markeringarna men det var just var vi gjorde. Det var uppförsbacke mest hela tiden innan terrängen blev till en massa tuvor på en sankmark och så mossa så långt vi såg. Det var fint men lite eländigt – och absolut inte springbart.

Colting med flera förespråkar att man bara ska ge sig rakt ut i skogen men det är fan skitsvårt. Hur gör man? Hur gör orienterarna? Det känns som att det är större risk att bryta benen av sig genom att springa rakt ut i skogen än att kasta sig hejdlöst utför en puckelpist!

Efter 40 minuter längs med de gröna markeringarna gav vi upp och lunkade tillbaka. Nedför denna gång. Inte alltid enklare när det är brant och rullsten. Men det var fint runtomkring oss med mossgrön magisk skog så det gjorde inte så mycket att tempot blev lågt.

När vi kom tillbaka till starten tog vi ett säkert kort och sprang runt sjön istället. Det var en enklare slinga: bara att hålla sig till vattenkanten.

Trots att äventyret inte gick som det skulle så var det roligt mest hela tiden. Jag gillar att springa i skogen! Till nästa gång ska jag köpa mig en karta över området och så ska jag säga ifrån när jag vet om att vi följer fel markeringar…

Jag tänkte springa lite snabbt idag men tji fick jag. Mina ben var trötta så det blev 2 varv runt Galgberget i lustempo. Det var bara att gilla läget. Jag sprang på rätt snabbt när det var flackt men fick ge mig rejält när det vankades backe.

Det finns inte så mycket mer att säga om dagens 6 km. Så jag tror jag slutar här. Imorgon ska jag på det igen – fast först en powerwalk innan kvällen. Sedan ska vi fira långfredag med ett glas rödvin. I alla fall jag. Grabben är tveksam om han ska dricka någon alkohol innan Boston…