Jag har shortspremiär skröt jag inför Äta Träna Kämpa när jag träffade henne i Ursvik. Solen strålade och det var nästan, nästan ljummet i luften. Tillräckligt för att lämna de långa tightsen hemma i alla fall. Mina hotpants fastnade inte på bild i min egen kamera men kanske dyker det upp en bild hos mitt löparsällskap.

Vi valde att springa milspåret och det blev nog rätt lagom till slut. Milspåret i Ursvik är galet mycket längre än milspåret i exempelvis Hellas. I alla fall i mitt huvud. Dessutom är det många fler uppförsbackar än nedförsbackar, hur det nu kan gå ihop.

Vi sprang och snackade lite om kommande utmaningar och vilka galenskaper man kan hitta på. Vi kom aldrig in på ämnet varför vi ens vill anta den ena utmaningen efter den andra men jag tror att det ligger i bådas natur att vilja personifiera orden let’s do it. Så vi får se vad som händer i sommar. Förmodligen blir det ett äventyr på 3-4 dagar eller mer. Vi ska bara bestämma oss för vad vi ska ta oss an!

Efter löpningen bestämde jag mig för att samla ihop några fler kilometrar så jag gick mellan Sundbyberg och St Eriksplan. Fint? Jomenvisst. Så fint det nu kan bli i en storstad. Solen sken inte längre och promenadslingan var evighetslång, men till slut så kom jag fram. Trött och hungrig och väldigt stel i lederna. Jag gjorde Marathon-Mias nudda tå-test som hon gör på sina ultralopp och det var långt ner till tårna kan jag meddela!

Dagens facit blir 18 km. Jag ligger nästan 2 mil före tidsplanen vilket känns bra. Imorgon är en ny dag och jag har ingen aning om hur jag ska avverka milen. Men det löser sig. Det gör det alltid (bara man har bestämt sig för det).

2 glada millöpare

Solen gick ner på vägen hem…

Jag ställer upp i Vårruset i Göteborg med lag Träningsglädje. Bloggruset kallas det för i bloggkretsar. Ett gäng bloggare med diverse inriktningar ställer upp på olika håll i landet och ”springer lite”. På Facebook finns en intervju med mig, fast den innehåller ju inte så mycket ni inte redan vet… Vårruset verkar vara på frammarsch så ett tips är att gå med i gruppen och hålla koll på vad som händer.

Vi var ute i Täby och spanade in ultraloppet TEC när starten gick klockan 10 i förmiddags. Trots att jag är Stockholmare har jag aldrig varit i Täby så jag var lite osäker på hur vi skulle köra dit – men mitt på E18 hittade den ena halvan av mitt bilsällskap en bil som vi kände igen och den var full med glada löpare, så vi följde efter den och kom till en löparfest.

Det var en hel drös med glada löpare som hade samlats ute i Täby en gråruggig lördagsförmiddag. Vissa skulle springa 50k, andra 50 miles och en del 100 miles. 100 miles är ungefär detsamma som 16 varv på den milbana som var snitslad genom skog och längs med cykelbanor.

Jag, Mary och Grabben stod och frös inför starten och var inte ett dugg avis på löparna (fast det vågade vi inte prata högt om). Sedan gick starten och vi spanade in banan och var fortsatt rätt nöjda med att inte springa. Det var ju inte 25 grader och strålande sol direkt…

Efter drygt 40 minuter kom det första paret in till varvning och det var ultrasnabba Buud med sällskap. Helt otroligt. Vi såg också Fredrika och Carina som sken ikapp med solen och Mia gjorde klacksparkar. Snart ska vi tillbaka och spana på gänget i mörkret. Det blir alltså inte 20 grader och sol då heller…

Fredrika monterar nummerlapp innan start

En beslutsam Ultra-Mia

Klockan 10 gick starten…

Mary och Grabben rekar banan

Baksidorna av Buud med sällskap

Mia efter 8 k

Fredrika och Carinas glada löpargäng