Jag var uppe med tuppen imorse och gick en virtuell morgon-pw tillsammans med Ella. Fast min var så kort så den tåls knappt att nämnas. Det gör inte min lunchjogg heller. Det fanns inget som helst krut i benen. Där fanns bara en gnolande träningsvärk från SvD-Petras cirkelpass häromdagen. Det var jättetungt att ens jogga i långsamttempo. Men jag var nöjd med det.

Jag sprang i linne från Nike, tights från Casall och skor från New Balance (1064).

Kanske utmanar jag ödet. Kanske har alla skohandlare fel. Jag samlar nämligen på mig fler och fler lättviktsskor och jag gör det med påminnelsen i bakhuvudet om att jag inte borde använda dem.

Jag har en tung kropp och borde därför ha drabbats av diverse olika knä- och benhinneproblem för länge sedan. Eller vad det nu är som tunga personer drabbas av. Det gäller inte bara klassiskt tunga personer, utan personer som väger mer än en löparsnabb Kenyan. I alla fall enligt diverse tidningar, skohandlare och andra allvetandes personer.

Jag har haft ont av löpningen en gång och det var en vinter för några år sedan. Då sprang jag förmodligen i pronationsskor trots att jag är en kraftig supinerare. Enligt Runners Store bör jag ju inte ens springa.

Men springer gör jag. Utan känningar – än så länge. Jag springer och lyssnar på min kropp snarare än vad jag lyssnar till andra. För vad vet vi egentligen? Jag funderade på det där idag när jag läste morgonens SvD och jag ska ägna tanken ett eget inlägg. Vi vet faktiskt inte mer än vad vi känner. Vetenskapen, som jag verkligen inte föraktar utan aktsamt respekterar, kommer fram till nya sanningar mest hela tiden.

Jag förespråkar inte att alla ska springa i lättviktsskor. Men jag förespråkar att man ska lyssna på råd, insupa kunskap och därefter bilda sig sin egna uppfattning. Jag är mycket väl medveten om att det finns en otrolig mängd människor som inte bör springa vare sig i lättviktsskor eller på asfalt – men det beror på att vi alla är helt olika. Jag förespråkar olikheterna, det är dem som gör oss unika.

Idag sprang jag på löpband. Försiktiga intervaller i mina nya Saucony A3 – precis den träning som de är inköpta för. 6 intervaller i stegrande tempo á 1 minut. Det kändes fantastiskt. Mitt steg var grymt trots att jag bara aktivt jobbat på mitt steg under en kort, kort tid. Och skorna var grymma!

Sedan styrketränade jag lite i ett folktomt gym. Bicepscurls + hantelpressar, bröstpressar + french pressar och stående rodd.

Nu har jag varit och kört Petras spypass. Eller, det är nog Coach Ingmars spypass. Coach Ingmar hör nog till de mest kända icke-bloggarna i bloggvärlden just nu.

Jag modifierade passet lite för att jag skulle komma ihåg det bättre. Jag tänkte först skriva ned det i min vita träningsbok och ta med den i en ryggsäck till tartanbanan men sedan tänkte jag om och sprang iväg utan bok och rygga.

När jag kom framtill idrottsplatsen fick jag tänka om igen eftersom det var ett gäng ”riktiga” friidrottare där. Istället för 400-metersintervaller sprang jag 100×4 med 15 sekunders vila mellan varje intervall.

Mellan varje set (jag körde ”bara” 4 intervallset, alltså 16 100-metrare totalt) körde jag 20 armhävningar + 20 situps + 20 benböj med hopp + 20 utfallssteg. Jag märkte redan efter första styrkedelen att det inte är någon lek att springa så snabbt man kan med utfallssyra u benen. Fy fasen! Under det sista intervallsetet hade jag knappt styrfart. Men det kändes bra i kroppen. Riktigt bra.

Nike från topp till tå: strumpor köpta på fyndstället Igor sport på Götgatan. Tights gamla som gatan. T-shirt med trycket ”Sole to soul” och knallgul löparjacka som jag älskar nyshoppade från Startfitness. Skorna älskar jag också, men det vet ni redan. Den där högen med skor bredvid mig ska jag slänga. ”En in, en ut” har jag lovat Grabben med tanke på min skoshopping…