Ikväll tog jag mig an Brunnsviken. Jag såg fram emot hettan och solen. Det är ju bikramlöpning jag längtar efter när det är som kallast!

Planen var att springa längs med Hälsans stig men det blev sisådär med det. Oftast följde jag strandkanten istället, det kändes mycket roligare så. Där Hälsans Stig valde raka grusvägar valde jag zickzack och stigar. Det betydde att jag även valde nakenbadare. Det fanns många av dem!

Jag märkte att de gjorde mig lite ilsken. Klart att nakenbadare ska få finnas – men det kan väl finnas varningsskyltar någonstans? Det som gjorde mig ilsken var att jag kände mig tvungen att stirra ner i marken. En människa i vanlig bikini skulle sällan stå på en klippa och blotta kroppen i sina minimala tygbitar men för nakenbadare räcker det inte med att ligga och sola. Man ska helst stå och sola verkar det som. Varför? Vad har de för rätt att göra intrång i mitt synfält med sina nakna kroppar?

Efter nakenbadare fick jag finare vyer att betrakta. Jag sprang genom Bergianska trädgården och sedan vidare runt Brunnsviken – motsols. När jag kom längst bort blev det lite tråkigare och jag följde trafiken en sväng. Och visst, Hagaparken är en trevlig park men så hemskt rolig att springa genom är den inte. Då gillade jag andra sidan bättre. Nakenbadarsidan.

Det slog mig några gånger att Hagaparken är rätt lik Central Park. Minus det stora vattenhålet i mitten då. Trots att bilarnas buller hörs i bakgrunden vilar ett lugn mellan träden. Bilsus i ena örat. Barnskratt i andra. Storstadsbrus i ena örat. Vågskvalp i andra.

Bisarr början bakom Wennergren center. Vem bor här?

De påklädda bitarna av stranden

Fina parkhörnor…

…som ibland störs av verkligheten.

Men det är rätt fint ändå!

Många har verkat checka ut för sommaren och semester men inte jag. Eller jo, sommar har det ju faktiskt blivit men det där med semester får jag ta något annat år. I alla fall sammanhängande semester. NYC-veckan flög förbi och det kommer mina två semesterveckor i början av juli respektive slutet av juli också att göra. Men vad gör väl det när jag faktiskt bosatt mig mitt i semesterparadiset?

Imorse var jag ut en sväng och stavintervallade mig runt i terrängen. Kände inte ett uns i min hälsena trots att jag stavlöpte uppför branta backar och spurtade genom svaga uppförslut. Tack kära X-talons för det!

Planen är att bränna av ett gympass nu på eftermiddagen men det gör nästan ont i själen att gå inomhus och träna när det är så fint ute. Fler soltimmar är att vänta och just därför kanske det blir ett pass inomhus ändå.

När jag vaknade på midsommarafton hade hela världen sprungit sina långpass kändes det som. Solen stod som högst på himlen när jag åt min jordgubbsfrukost och jag visste knappt vad jag skulle göra av min träningsdag. Som en snilleblixt från klarblå himmel kom vi på det: vi skulle springa till midsommarfesten!

Snabbt packade vi ner vår midsommarmat och midsommarkläder i en väska för ett annat sällskap att hämta upp hos oss och transportera vidare. Sedan fyllde jag min sprillans nya Camelbak med vatten, några tior och gav mig iväg. Grabben, som sprang hemifrån lite senare, skulle komma ifatt mig på sluttampen.

Solen strålade och vinden rufsade mig tidvis i håret. Jag mötte en gubbe med hund som sa att det var alldeles för varmt och jag antog att han syftade på att springa. Jag sprang förbi midsommarfester och hörde små grodorna. Jag sprang förbi campingplatser med förfriskade ungdomar på vingliga cyklar och blev omkörd av bilar som tutade, vevade ner fönstrena och skrek något om springa (jag fick aldrig riktigt klart för mig vad de ville). Jag sprang förbi skrattande sällskap med blommiga klänningar, kransar på huvudet och jordgubbstårtor i famnen. Det slog mig att midsommar – likt julafton – måste vara en dag där utanförskapet är som allra tydligast.

Jag sippade på mitt vatten och var först lite irriterad över att det inte alls gick bra att springa (idag heller). Jag kände redan från början att det skulle bli tungt att springa hela vägen. Jag slog undan de negativa tankarna och talade mig själv till rätta: jag gör det här för att det är roligt, för att det är skönt och härligt. Och så passade jag på att njuta av min halvmara istället. Njuta av solen som gassade, av att vara ute och röra på mig, och av grönskan och havet runt omkring. Och det spelade ingen roll om jag gick eller sprang, för framåt kom jag – och njöt av det gjorde jag!