Jag är nojjig när det gäller hälen. Analyserar varje känsla som genomsyras i foten. Undrar om det jag känner är hälseneont – eller om det bara är skoskav. I eftermiddags var det bara begynnande skoskav. Men på morgnarna är jag likförbannat stel som en 70-åring i vristerna (jag upplever det som vristerna men det är ju det på insidan som är stelt antar jag) och stapplar fram de första stegen från sängen.

Jag ska verkligen försöka att skynda långsamt även om jag är världssämst på det. Slog precis bort tanken att en 10-timmars gångutmaning för nästa vecka skulle vara hur kul som helst och bannade mig själv eftersom det var dumdristigt (men den som känner sig manad får gärna anta den utmaningen istället!). Suktades av tanken på 6-timmars tidslopp om några veckor men det är verkligen dumdristigt. Tror jag.

Hur fan skyndar man långsamt? Det har jag nog aldrig gjort. If not now then when är mer min melodi. Jag kikar på gamla bilder och längtar. Vad innebär det att skynda långsamt? Vilket tidsperspektiv snackar vi om?

Hur man börjar springa igen är en sak. Funderingen om inlägg en helt annan. Anledningen till varför inlägg kan vara bra är att hälsenan kan bli sned eftersom jag supinerar rätt så mycket på ena foten. Men jag vet inte jag.

Jag tjatar alltid om att man ska lyssna till kroppen istället för till alla andra. Kanske gäller det som allra mest nu. I inläggsfrågan finns det olika läger och jag står rådvill. Problemet är att kroppen inte är så himla snabb på att berätta vad den föredrar. Det tog till exempel 29 år för kroppen att protestera med en ilsken hälsena. Men vad var det egentligen den protesterade mot? Och med tanke på allt vad jag har sprungit (varav minst 27 av de 29 åren spenderades i helt fel skor för mina fötter) så är det en rätt så tam protest. Jag vet ju inte ens när jag hade den där ursprungliga inflammationen som läkte fel. Eller varför. Så, jag vet inte jag. Alls.

Bild från vårens häftigaste löparäventyr på Österlen.

Ikväll springer Stockholmarna festen Midnattsloppet och jag är inte med. Planen var att jag skulle ha sprungit för team Nike tillsammans med Jessica och Åsa men min hälsena ville annat. Så nu sitter jag här med sluttampen av min cykelutmaning istället.

I garderoben ligger ett par sprillans nya sambainspirerade Nike Lunarglide 2+ som är uppföljaren till förra Lunargliden. Den nya modellen är mer slimmad än föregångaren och innehåller teknikerna fly wire (trådar av stark syntetfiber som hållet foten på plats) och dynamic support som består av en mjuk kärna i ett hårt skal i mellansulan som hjälper till att dämpa steget.

För att ha något att springa Midnattsloppet i gav mig Nike tillfället att designa mina egna Lunarglide 2+ och då blev resultatet såhär grönrödgult! I hemlighet är jag avis på Jessicas kanonkombo.

Jag har testat skon på foten och den är grymt skön – men inte optimal för mig som är kraftig supinerare på högerfoten. Det känns som om skon har ett rätt distinkt pronationsstöd – som säkert är hur bra som helst för pronationslöpare. Skon känns också rätt uppbyggd under hålfoten och framförallt så är den uppbyggd under hälen så att foten liksom står i en nedförsbacke. Märklig känsla som jag inte upplevt förut och det hade därför varit så himla kul att ge sig ut och testkuta skorna… men min favoritsko fortsätter faktiskt att vara Nike Free! Min mamma har lagt beslag på dessa eftersom jag glömde att ta med dem från Stockholm sist jag var där. Vi får kanske slåss om dem nu.

Läser intressanta artiklar om löpning, fötter, skor och skador på Träningslära. Oerhört intressant, inte minst eftersom jag numer är ett levande frågetecken vad gäller mitt löpsteg, min löpning och eventuella skador.

Det som (alltid) är svårt men samtidigt oerhört viktigt, är det där med källkritik. När det gäller vad folk skriver om mat så vet jag vad som funkar för mig. Jag läser kolhydratinläggen i nyhetsmedia och sociala medier och är trygg i vad jag vet som funkar för mig. Men jag har inte samma trygghet vad gäller mina fötter och vad som är bäst för mig där. Precis som med kolhydraterna så finns det många skolor och många åsikter men i det här ämnet har jag svårt att avgöra vems åsikt som är bäst för mig.

Jag gillar inläggen på Träningslära. De är ibland långa men de är enkla att läsa och lätta att förstå. Men det i sig behöver ju verkligen inte betyda att författarna bakom sajten har rätt.

Om Träningslära har rätt så tycker jag att forskningen på området löparskor och skador verkligen är något att höja på ögonbrynen åt. Vi tror att vi vet allt men i slutändan kanske det visar sig att vi inte vet ett skit. Precis som med kostforskningen alltså. Jag vet – jag överdrev lite där, men det är så himla lustigt att vi lever i en sanning hur länge som helst för att sedan upptäcka att det inte alls stämde.

Hur som helst, Träningslära skriver att man i flera studier inte hittat något samband mellan BMI och skadefrekvens när det gäller löpning. Är du tjock – så ge dig därmed ut och spring! Jag misstänker att många av oss (ja sett till mitt BMI tillhör jag definitivt tjockgruppen) är rädda för att börja jogga för att vi tror att vi är för tjocka. Vilken fantastisk usel anledning till att sitta kvar i soffan!

Vi är många tjocka som springer och vi är många tjocka som mår otroligt bra av det. Visst finns det de tjocka som inte kan springa på grund av ont i knän eller fötter – men det finns många smala och vältränade som också får ont i knän och fötter. Sitt inte där och tro att du inte kan, det finns för mycket potential i dig för det. För att citera Felicitas: att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv!