Eftersom jag inte är någon tävlingsmänniska så finns det inte mycket till tävlingssäsong att prata om i mitt liv. Men, de flesta arrangemang jag är med i är under sommarhalvåret vilket sammanfaller med det som kallas tävlingssäsongen. Jag ska springa 55 km 2 dagar i rad jävligt snart och det tar upp en del av min tanketid. Grabbens med. Fast han är mest intresserad av maten på de gästgifverier där vi ska bo. Själv tänker jag att springa 55 km 1 dag är inte så farligt – men utmaningen ligger i att känna sig så pass fräsch att man kan göra om det dagen därpå.

Mina löparlångpass har varit rätt obefintliga sedan i somras. Jag måste dels börja träna riktigt långsamma och långa löppass, men när andra tänker att man ska vila dagen efter ett sådant, så bör jag göra om det dagen därpå. Back to backlångpass alltså. Vanligt inom ultravärlden men upplevs förmodligen som snudd på ohälsosamt i andra världar. Jag minns en kommentar som Soffan skrev till ett inlägg (minns inte vems eller var) som gick ut på att vi måste ge mer cred till våra kroppar. De klarar mer än vi tror. Samtidigt förundras jag över hur längdlandslaget kan vara så himla mycket sjuka hela tiden och när jag ställde frågan på Twitter fick jag till svar att det kanske berodde på överträning. Så på det stora hela är det lite tudelat det där. Vad vi klarar av och inte. Framför allt är det väldigt individuellt. När det gäller riktigt lugna långpass skulle många av oss kunna vara evighetsmaskiner. Om vi bara vågade.

När jag kommer hem till Stockholm ligger fokus på långa och långsamma löppass. Det spelar ingen roll om det går hur långsamt som helst. Ju långsammare desto bättre – för då kan jag hålla på längre plus att jag är pigg dagen efteråt så att jag kan göra det igen.

Om ni däremot hör till dem som gillar att tävla och har några lopp inbokade så kanske ni ska läsa det här. Det är långt kvar till sommaren. Eller inte.

Jag gjorde för dålig research inför min backlöpning från Björnänge (E14) upp till Copperhill. Det är nästan 1 mil om man springer först ner – sedan upp. Den informationen hamnade i en glömsk tankecell för att bara springa upp – så som jag precis gjort – var ju inte så himla långt. Bara drygt 4.5 km. Men lägg på enorm snöblåst och tidvis rätt rejäl lutning och det var jobbigt ändå.

Någon ville ha en siffra över lutning på ”min” backe och jag är lite osäker. Copperhill ligger hursomhelst 730 möh och jag började vid drygt 400 möh.

Till min rätt stora lättnad var det aldrig i benen det var jobbigt. Det var i lungorna som begränsningen satt. Flåset. Det har jag inte jobbat på särskilt mycket den senaste tiden så att det var jobbigt känns okej. Jag upplever flåset som något jag snabbt kan träna upp. Det hade varit värre om benen dog därute i snöstormen. För ben har jag tränat.

Nu ska vi fortsätta kvällen nere på byn, jag är hur hungrig som helst! Vi har ägnat hela dagen åt att åka bil så det var skönt att få sträcka på benen lite. Visserligen kändes det inte alltför inbjudande att sticka ut och springa eftersom vinden viner utanför hotellknuten men samtidigt är det just det som gör det hela lite roligare. Att det blåste var inte så himla farligt trots allt – det är bara drygt -4 grader. Att springa mitt i en snöblåststorm är att springa i en typ av bubbla.

Det föregående dygnet var inte det dygnet som jag vände rätt igen. När man redan vänt allt upp och ner kan man lika gärna fortsätta. Och vill man göra något som ligger lite utanför lådan kan man lita på MarathonMia.

Jag vet inte hur det började riktigt – men det slutade med att vi sågs på St Eriksbron prick klockan midnatt. Då hade jag och Grabben redan varit ute i sisådär 75 minuter, fast på varsitt håll. Grabben hade sprungit några fler kilometer och jag några färre…

Grabben och Mia sprang och pratade millimol och sådant medan jag mmm:ade medhållande. De där 6 km vi sprang gemensamt mitt i natten gick hur fort som helst och snart hade vi gjort lite Vasastan, lite Norrtull, rätt mycket Sveaväg, lite Kungsgata där vi korsade Vasagatan och så lite Karlbergskanal. Jag gillar nattlöpning och både jag och Grabben är lite kära i MarathonMia.