Löplusten har lekt i tårna hela dagen. Kungsgatan badade i sol när jag sprang på jobbmöten och det var vår i luften. Äntligen kände jag för att springa utomhus utan att rygga tillbaks för den där frostkänslan. Jag avskyr att bli kall ända in i själen!

För att vara på den säkra sidan satte jag ändå på mig min varmaste Craftmössa, mina vinterfodrade Crafttights, min supervarma Craftunderställströja som går långt ner på rumpan och så en tunt fodrad Adidasjacka på det. Som sällskap hade jag en fyrbent spökjägare och tillsammans jagade vi skuggor ute på Djurgården.

Vi sprang bland storstadsliv på Valhallavägen, bland längdåkare på Gärdet, vi hörde vargarna yla när vi sprang på tysta skogsvägar nära Djurgårdskanalen och så hörde vi något annat pipa från ytterligare en skogsdunge. När vi kom tillbaks till civilisationen såg vi Södermalm torna upp sig som en tavla och till sist var vi tillbaka i storstan igen. Bland spårvagnar och trafik, människor och rödljus. Men det var fint att fly verkligheten en stund – och att inte frysa.

Spökjagaren

Jag har tränat löpning i grupp – inomhus. Training for runners som körs på SATS kan slänga sig i väggen. Running Club, som löpträningen i gruppform heter på Balance, körs på löpband och är ungefär hur jobbigt som helst.

Intervallupplägget var enkelt (att förstå): 1, 2, 3, 4, 5, 5, 4, 3, 2, 1 minuts intervaller med 1 minuts vila mellan varje. Vi skulle hålla ungefär samma fart hela tiden och jag gick ut i en beskedlig hastighet. De första intervallerna gick fint. När vi var uppe och skulle köra 4 minuter började mitt pannben gnagas sönder. Jag började tänka negativa tankar. ”Fan vad långt det är”. Jag började räkna sekunder och det gick alldeles för långsamt. När vi intervallat i 2 minuter kändes det som om det gått en evighet. Det enda som alltid gick fort var den sista minuten. Jag kan alltid besegra 1 minut – oavsett hur många minutrar vi kört innan. Men 3, 4 och 5 minuter är jag för dålig på. Där går gränsen för vad jag mentalt kan hantera mentalt i jobbighet. Än så länge.

De 11 milen jag ska springa i slutet av april känns lite enklare idag. Imorse konstaterade Grabben att 55km per dag inte är så långt. Det är som 2 halvmaror och lite till. Det där ”lite till” lade jag inte så stor vikt vid – det var ”2 halvmaror” som jag fastnade vid, och jag lade själv till ett ”bara” innan. För en halvmara känns inte så långt i mitt huvud. Visst, det kan vara hur jobbigt som helst om man maxar och springer för allt man är värd (jag har aldrig varit så totalt utmattad och mått så dåligt som efter att ha sprungit St Eriksloppet till exempel) – men det är en högst överkomlig sträcka om det springs i ett lagom tempo. Och jag tänker på Rune Larssons 5-milar i Portugal som han menar att alla klarar av. Jag ser fram emot en promenad i parken i Skåne! Sträckan är numer besegrad i mitt huvud och därmed är halva jobbet gjort.

Jag hoppas det blir mildväder i Stockholm snart så att jag kan börja träna på riktigt – då kommer ytterligare en del av jobbet att vara gjort (och det enda som återstår är själva Skånespringandet). Jag tycker det är svårt att springa långt i kyla – eftersom jag svettas även när jag springer långsamt och sedan blir nedkyld blir jag kall ända in i själen. Efter midnattslöpningen frös jag hela natten inombord trots att jag var varm i skinnet. En märklig känsla.

Fler bilder från tidigare idag