Fartlek med Magnus ute på Djurgården idag. Himla jobbigt. Varför fortsätter man hålla på när det är sådär jobbigt att allt i huvudet säger att man ska stanna? Eftersom jag inte hittat svaret än så stannade jag. Och jag tänker på den där VM-längdtävlingen i Norge i vintras när det gick så himla dåligt för svenskarna och de kämpade och kämpade med dåligt glid i vinterdimman mitt ute i ingenstans. Varför fortsatte de när de visste att det skulle bli en mittimellanplats fast de egentligen hade medaljer i kroppen? Jag skulle stannat.

Varför fortsätter ni när det är jobbigt? När benen känns tunga och när hjärtat sakta flyttar sig uppÃ¥t halsen. När lungorna inte fÃ¥r plats i bröstet och när ni kämpar och kämpar men känslan säger att det gÃ¥r lite för tungt och lite för lÃ¥ngsamt. Om det känns som att man flyger fram sÃ¥ fattar jag grejen. När det känns som att man är kung sÃ¥ är det jobbiga lätt. Men sÃ¥ känns det sällan för mig – och förmodligen för er andra med?

Om man ser till mönstret så har jag matlåda med mig en gång var tredje vecka. Matlådedagen var idag. Men fy sjutton vad tråkigt det är med matlåda! Fint upplagd mat på snyggt porslin går inte att mäta sig med blandat innehåll i en gammal glasslåda i plastpåse. Fetaostsallad med kyckling blev det i alla fall.

Jag gick lite utanför min comfort zone idag och stod på startlinjen i ett löplopp. Fast det var ett rätt avslappnat lopp och för en god sak: AIDS-loppet. Speakern Allan personifierade den avdramatiserade känslan och startade iväg oss med en biltuta. 5 eller 10 km skulle springas och jag valde 5. Grabben som kom upp med nattbuss från gårdagens Göteborgsvarv sprang också 5.

Vi hade extremt god tid pÃ¥ oss innan start, ändÃ¥ missade jag att värma upp. Fast jag har nog aldrig värmt upp pÃ¥ nÃ¥got av de lopp jag sprungit. SÃ¥ mycket tävlingslöpare är jag… de 5 km vi sprang var sköna och sÃ¥här i efterhand minns jag det som relativt enkelt. Men det finns mycket, mycket mer att ge – och mycket att jobba pÃ¥. Som det där med att värma upp till exempel – och framförallt att bli lite mer envis. Vid minsta fysiska trötthet kände jag mig trött ocksÃ¥ i huvudet – och sÃ¥ gav jag upp och saktade in istället för att springa pÃ¥ och övervinna känslan. En mysjoggare som jag är inte van vid att faktiskt fortsätta även om jag blir trött (eller om det är raksträcka eller blÃ¥ser motvind). GPS-klockan visar rätt tydligt när jag orkar springa pÃ¥ – och när jag ger upp. Det känns inte riktigt som att det är samma person som vid en kilometer springer pÃ¥ strax över 5 min/km – för att nästa springa en bit över 6 min/km – och sedan Ã¥tergÃ¥ till strax över 5 igen.

På det stora hela är jag ändå nöjd med den känsla jag hade i kroppen under och efter loppet jämfört med de kilometersplittar klockan visade. Jag ska bara springa lite snabbare lite längre framöver. Och för att göra det, ja då måste jag träna lite mer fart. Såklart.

AIDS-loppet fÃ¥r en massa svettpärlor i betyg frÃ¥n mig. Ett varmt och roligt organiserat lopp med mÃ¥nga funktionärer utmed banan som lotsade oss rätt och sÃ¥g till att vi inte blev pÃ¥körda. För mig som träningsbloggare är det här med löptävlingar en helt annan bloggarena som jag inte är supervan vid. Det var roligt att träffa Miranda, Ingmarie och Ann-Sofie för första gÃ¥ngen – hoppas vi stÃ¥r pÃ¥ samma startlinje snart igen!

Ingmarie fullkomligt strÃ¥lar – SÅ kul att äntligen fÃ¥ träffa dig!

Det bjöds på hembakat efter loppet. Fullpoängare!

Jag har inget vettigt alls att säga om den här bilden. Förutom att Mia gjorde ett grymt jobb med sina funktionärer!

Efter loppet svidade vi om och åkte ut till Gåshaga på Lidingö för att äta sen brunch.

Jag matchar den marina inredningen pÃ¥ bilden ovan rätt fint…

Idag var vi en decimerad skara som tog oss an Grönsta gärde och de kuperade slingorna pÃ¥ Lidingö. MarathonMia och Grabben tog sig an milspÃ¥ret medan jag och Sofy fartlekte oss runt 2 varv pÃ¥ 3-kilometersslingan. Jag behöver fortfarande träna mer fart och backar. Och jag är inte jättekompis med mina Saucony Mirage. Adidas Marathon 10 eller Nike Free passar mig mycket bättre i jämförelse. Jag fÃ¥r ont i hälen av Miragen – jag gissar att det är den hÃ¥rda plastkappan i hälen som ställer till det. NÃ¥gon dag ska jag testa det där med skokirurgi alltsÃ¥.

Jag hade ett lass med Runekakor  med Evy Palm-smak (blÃ¥bär) i bilen och fördelade dem gladeligen mellan oss. Tanken var att vi skulle ha varit rätt mÃ¥nga fler som sprang men tyvärr kom livet emellan för de flesta. Nu fÃ¥r vi andra istället träna som sjutton för att vi ska fÃ¥ tillfälle att stoppa i oss de där energikakorna frÃ¥n Rune Larsson. De är bakade helt utan konstigheter (inga e-nummer eller konserveringsmedel eller sÃ¥) vilket är bra för kroppen – men det gör ocksÃ¥ att hÃ¥llbarheten är kortare. Smaken är god – som en kaka ungefär, och Evy Palms blÃ¥bär gör dem roligare även om det vore att ta i att säga att blÃ¥bärssmaken är pÃ¥fallande.