Jag gick lite utanför min comfort zone idag och stod på startlinjen i ett löplopp. Fast det var ett rätt avslappnat lopp och för en god sak: AIDS-loppet. Speakern Allan personifierade den avdramatiserade känslan och startade iväg oss med en biltuta. 5 eller 10 km skulle springas och jag valde 5. Grabben som kom upp med nattbuss från gårdagens Göteborgsvarv sprang också 5.

Vi hade extremt god tid på oss innan start, ändå missade jag att värma upp. Fast jag har nog aldrig värmt upp på något av de lopp jag sprungit. Så mycket tävlingslöpare är jag… de 5 km vi sprang var sköna och såhär i efterhand minns jag det som relativt enkelt. Men det finns mycket, mycket mer att ge – och mycket att jobba på. Som det där med att värma upp till exempel – och framförallt att bli lite mer envis. Vid minsta fysiska trötthet kände jag mig trött också i huvudet – och så gav jag upp och saktade in istället för att springa på och övervinna känslan. En mysjoggare som jag är inte van vid att faktiskt fortsätta även om jag blir trött (eller om det är raksträcka eller blåser motvind). GPS-klockan visar rätt tydligt när jag orkar springa på – och när jag ger upp. Det känns inte riktigt som att det är samma person som vid en kilometer springer på strax över 5 min/km – för att nästa springa en bit över 6 min/km – och sedan återgå till strax över 5 igen.

På det stora hela är jag ändå nöjd med den känsla jag hade i kroppen under och efter loppet jämfört med de kilometersplittar klockan visade. Jag ska bara springa lite snabbare lite längre framöver. Och för att göra det, ja då måste jag träna lite mer fart. Såklart.

AIDS-loppet får en massa svettpärlor i betyg från mig. Ett varmt och roligt organiserat lopp med många funktionärer utmed banan som lotsade oss rätt och såg till att vi inte blev påkörda. För mig som träningsbloggare är det här med löptävlingar en helt annan bloggarena som jag inte är supervan vid. Det var roligt att träffa Miranda, Ingmarie och Ann-Sofie för första gången – hoppas vi står på samma startlinje snart igen!

Ingmarie fullkomligt strålar – SÅ kul att äntligen få träffa dig!

Det bjöds på hembakat efter loppet. Fullpoängare!

Jag har inget vettigt alls att säga om den här bilden. Förutom att Mia gjorde ett grymt jobb med sina funktionärer!

Efter loppet svidade vi om och åkte ut till Gåshaga på Lidingö för att äta sen brunch.

Jag matchar den marina inredningen på bilden ovan rätt fint…