Det fina med träning är känslan av nöjdhet efteråt. Och hur gott vattnet smakar. Och hur bra det känns att krypa upp i soffan och låta benen vara alldeles stilla. Och doften av en mjuk och len bodywash i duschen. Och den belåtna hungern som sakta kryper genom kroppen. Och friden.

Dessutom kan man få darriga ben. Om man gör det lite jävligt för sig. Jag är rätt dålig på det där. Orkar sällan ta ut mig till sista droppen. Stannar när det blir lite obekvämt. Hittar någon dålig ursäkt som att jag fått en insekt i ögat eller så.

Idag fick jag inga kryp i ansiktet. Jag gav inte heller upp. Jag sprang först 5:an på Galgberget – sedan hittade jag den där fantastiska trappan upp till Hallandsgården och ömsom sprang upp för alla 100 stegen, ömsom sprang uppför backen som går i en halvcirkel bredvid. 10 gånger.

Nu känns benen rätt trötta. Den där känslan som jag längtat och letat efter så många gånger, men sällan lyckas förmå mig till att uppnå. Nu äntligen kan jag vara nöjd. Belåten.

Om du har vägarna förbi Mellbystrand ska du stanna till. Åk till norra delen av Mellbystrand – det som heter Hökafältet. Knyt på dig löparskorna och stick iväg på en löptur. Strandskogen som omger 6-kilometaren är mysig med snäll terräng och rolig strandskog. Här når solstrålarna ner ända till tårna och blir det varmt så kan du svalka dig med ett dopp efteråt.

Det där doppet hann jag aldrig med, men sprang gjorde jag. Första gången jag sprang på Hökafältet var Laholmsloppet för ett gäng år sedan och då spöregnade det så pass mycket att hela slingan var som att springa i en bäck. Gångerna efter det har varit annorlunda. Soliga och varma.

Terrängskor behövs egentligen inte men jag snörade på mig mina nya terrängskor från Adidas. De är sköna. Känslan påminner om Adidas Marathon 10 men skon är kraftigare och tyngre. Känslan i kroppen var lätt – jag sprang de 6 kilometrarna som en lättdistans. Efteråt gjorde jag några armhävningar och magövningar. Jag borde ta mig tid för mer sådant – det är himla praktiskt att göra det direkt efter löppasset.

Någon timma efter vi kom hem åkte vi iväg igen – mot Tylösand och restaurang Salt. När det är soligt och somrigt finns det inget som slår den restaurangen. Inte när det stormar och regnar heller för den delen. Då får man se till att springa mellan restaurangen och parkeringen däremot…

Jag åt fantastisk halstrad hälleflundra och kommer bära med mig både smaker och solsken i minnet en lång tid framöver. Vissa dagar vet man att man kommer spara på lite extra och ta fram när det är grått och kallt. Idag har varit en sådan dag.

Jag är hemma. I hjärtat och i verkligheten. Hemma i min lägenhet. I det som är mitt. Eller… okej, det är väl Grabbens lägenhet också… Vi stod en lång tid ute på balkongen igår. Lyssnade på någon som hade fest på en annan balkong. På vågskvalp från Nissan och på skratten från restaurangerna vid bron. På musik som hördes från en uteservering och på fåglar som flög över Norre Katts park. Lyssnade på allt det där som är hemma.

Imorse vaknade vi efter ställd klocka. Snoozade någon halvtimme extra medan solen flödade in genom sovrumsfönstren. När jag gick ut på samma balkong som igår kväll såg jag flera löpare som kom morgonjoggandes längs Nissan. Unga, äldre, killar och tjejer. Med och utan hund. Snabba steg och lätta fötter och släpande, långsamma, morgontrötta.

Min utmaning imorse var att springa det andra passet i Träningsglädje Training Camp. 70 andra personer har också kört samma pass – eller ska köra innan veckan är slut. Det är inspirerande att veta att många andra också går igenom samma jobbighet, samma trötthetskänslor och samma svettpärlor i pannan och mjölksyra i benen.

De första 30-sekundrarna gick fint. Pigga ben, lätt steg och bra driv. De 2 60-sekundrarna gick också rätt så bra. Härligt, tänkte jag. Solen värmde terrängen under mina fötter och trädkronorna låg som ett luftigt tak över huvudet. Rundan vi sprang runt Frennarp var platt och snäll – men intervallerna blev hårdare. I de 2 90-sekundersintervallerna höll jag bra tempo och driv, men nu började det bli jobbigt på riktigt. Sådär så att man liksom inte hinner återhämta sig under vilan. De 2 efterföljande 2-minutrarna sprangs i ett annat tempo. Inte samma snabba steg, men ändå hög ansträngningsnivå. Och så var det de 2 sista riktigt långa intervallerna: 3 minuter. Den första av dem minns jag inte, men i den sista så var det som att springa i en annan värld. Jag hörde Grabben någonstans lång borta men tänkte på helt andra saker. Tankarna flöt i sirap och benen gick av sig själva. Inte särskilt fort nu heller, men fort nog för att jag skulle vara nöjd. De allra sista 2 30-sekundrarna var en njutning. Korta, sköna, svettiga – och snabba.

När jag hämtat andan tog vi gott om tid på oss att stretcha. Bryggan nedanför huset badade i solsken och firade semesterkänslan med extra mycket sätesstretch.