Det fina med träning är känslan av nöjdhet efteråt. Och hur gott vattnet smakar. Och hur bra det känns att krypa upp i soffan och låta benen vara alldeles stilla. Och doften av en mjuk och len bodywash i duschen. Och den belåtna hungern som sakta kryper genom kroppen. Och friden.

Dessutom kan man få darriga ben. Om man gör det lite jävligt för sig. Jag är rätt dålig på det där. Orkar sällan ta ut mig till sista droppen. Stannar när det blir lite obekvämt. Hittar någon dålig ursäkt som att jag fått en insekt i ögat eller så.

Idag fick jag inga kryp i ansiktet. Jag gav inte heller upp. Jag sprang först 5:an pÃ¥ Galgberget – sedan hittade jag den där fantastiska trappan upp till HallandsgÃ¥rden och ömsom sprang upp för alla 100 stegen, ömsom sprang uppför backen som gÃ¥r i en halvcirkel bredvid. 10 gÃ¥nger.

Nu känns benen rätt trötta. Den där känslan som jag längtat och letat efter så många gånger, men sällan lyckas förmå mig till att uppnå. Nu äntligen kan jag vara nöjd. Belåten.

Om du har vägarna förbi Mellbystrand ska du stanna till. Åk till norra delen av Mellbystrand – det som heter Hökafältet. Knyt pÃ¥ dig löparskorna och stick iväg pÃ¥ en löptur. Strandskogen som omger 6-kilometaren är mysig med snäll terräng och rolig strandskog. Här nÃ¥r solstrÃ¥larna ner ända till tÃ¥rna och blir det varmt sÃ¥ kan du svalka dig med ett dopp efterÃ¥t.

Det där doppet hann jag aldrig med, men sprang gjorde jag. Första gången jag sprang på Hökafältet var Laholmsloppet för ett gäng år sedan och då spöregnade det så pass mycket att hela slingan var som att springa i en bäck. Gångerna efter det har varit annorlunda. Soliga och varma.

Terrängskor behövs egentligen inte men jag snörade pÃ¥ mig mina nya terrängskor frÃ¥n Adidas. De är sköna. Känslan pÃ¥minner om Adidas Marathon 10 men skon är kraftigare och tyngre. Känslan i kroppen var lätt – jag sprang de 6 kilometrarna som en lättdistans. EfterÃ¥t gjorde jag nÃ¥gra armhävningar och magövningar. Jag borde ta mig tid för mer sÃ¥dant – det är himla praktiskt att göra det direkt efter löppasset.

NÃ¥gon timma efter vi kom hem Ã¥kte vi iväg igen – mot Tylösand och restaurang Salt. När det är soligt och somrigt finns det inget som slÃ¥r den restaurangen. Inte när det stormar och regnar heller för den delen. DÃ¥ fÃ¥r man se till att springa mellan restaurangen och parkeringen däremot…

Jag åt fantastisk halstrad hälleflundra och kommer bära med mig både smaker och solsken i minnet en lång tid framöver. Vissa dagar vet man att man kommer spara på lite extra och ta fram när det är grått och kallt. Idag har varit en sådan dag.

Jag är hemma. I hjärtat och i verkligheten. Hemma i min lägenhet. I det som är mitt. Eller… okej, det är väl Grabbens lägenhet ocksÃ¥… Vi stod en lÃ¥ng tid ute pÃ¥ balkongen igÃ¥r. Lyssnade pÃ¥ nÃ¥gon som hade fest pÃ¥ en annan balkong. PÃ¥ vÃ¥gskvalp frÃ¥n Nissan och pÃ¥ skratten frÃ¥n restaurangerna vid bron. PÃ¥ musik som hördes frÃ¥n en uteservering och pÃ¥ fÃ¥glar som flög över Norre Katts park. Lyssnade pÃ¥ allt det där som är hemma.

Imorse vaknade vi efter ställd klocka. Snoozade någon halvtimme extra medan solen flödade in genom sovrumsfönstren. När jag gick ut på samma balkong som igår kväll såg jag flera löpare som kom morgonjoggandes längs Nissan. Unga, äldre, killar och tjejer. Med och utan hund. Snabba steg och lätta fötter och släpande, långsamma, morgontrötta.

Min utmaning imorse var att springa det andra passet i Träningsglädje Training Camp. 70 andra personer har ocksÃ¥ kört samma pass – eller ska köra innan veckan är slut. Det är inspirerande att veta att mÃ¥nga andra ocksÃ¥ gÃ¥r igenom samma jobbighet, samma trötthetskänslor och samma svettpärlor i pannan och mjölksyra i benen.

De första 30-sekundrarna gick fint. Pigga ben, lätt steg och bra driv. De 2 60-sekundrarna gick ocksÃ¥ rätt sÃ¥ bra. Härligt, tänkte jag. Solen värmde terrängen under mina fötter och trädkronorna lÃ¥g som ett luftigt tak över huvudet. Rundan vi sprang runt Frennarp var platt och snäll – men intervallerna blev hÃ¥rdare. I de 2 90-sekundersintervallerna höll jag bra tempo och driv, men nu började det bli jobbigt pÃ¥ riktigt. SÃ¥där sÃ¥ att man liksom inte hinner Ã¥terhämta sig under vilan. De 2 efterföljande 2-minutrarna sprangs i ett annat tempo. Inte samma snabba steg, men ändÃ¥ hög ansträngningsnivÃ¥. Och sÃ¥ var det de 2 sista riktigt lÃ¥nga intervallerna: 3 minuter. Den första av dem minns jag inte, men i den sista sÃ¥ var det som att springa i en annan värld. Jag hörde Grabben nÃ¥gonstans lÃ¥ng borta men tänkte pÃ¥ helt andra saker. Tankarna flöt i sirap och benen gick av sig själva. Inte särskilt fort nu heller, men fort nog för att jag skulle vara nöjd. De allra sista 2 30-sekundrarna var en njutning. Korta, sköna, svettiga – och snabba.

När jag hämtat andan tog vi gott om tid på oss att stretcha. Bryggan nedanför huset badade i solsken och firade semesterkänslan med extra mycket sätesstretch.