Varje millopp jag springer går snabbare och snabbare vilket är roligt men prestationsångestframkallande eftersom jag förväntar mig att nästa lopp ska gå snabbare än det föregående. Jag sprang Tjejmilen 7 minuter snabbare än första milloppet i somras men har 150 sekunder till pers. Eftersom jag är långt från min gränser så tycker jag att perset är nära, jag vet precis vad jag måste jobba på. Idag tröttnade jag lite vid 7 km då det kändes segt och jobbigt.

Midnattsloppet för några veckor sedan minns jag med glädje. Det hände grejer hela tiden och varje steg var roligt. Jag var lite rädd för hur Tjejmilen skulle kännas så jag gjorde något jag aldrig gjort förut på ett lopp – stoppade lurarna i öronen och drog upp volymen. Det funkade bra, jag hörde aldrig min andning och påmindes aldrig om jag var trött. När jag hör att jag är trött upplever jag att jag blir tröttare…

Min startgrupp var rätt så liten så förutom i början och på den lilla grusvägen vid 4 km upplevde jag att det var gott om plats. Hastigheten på gruppen var rätt okej och för första gången var de inte de som var långsamma som var i vägen – det var de med betydligt högre hastighet som liksom sicksackade sig fram precis framför fötterna.

Ja, så mycket mer finns liksom inte att säga. Jag är extremt nöjd och vill träna mycket mer och sedan springa fler lopp. När det klaffar är det ju skoj!!

Jag står i kö för att hämta nummerlappen till Tjejmilen. Det är en galen kö och jag är ute i sista minuten. Vi får se hur det här går. Eftersom jag inte känner mig superpepp så ligger fokus på att ha kul. Jag är inte ens irriterad på kön, det ni!

Vi gjorde 6 mörka kilometrar i Stockholm igår kväll. Det är rätt märkligt att det inte finns någon belysning på sträckan utmed Djurgårdsbrunnskanalen mellan Strandvägen och Villa Källhagen. Visst, det ligger en bilväg inte långt därifrån men det är som sagt en bilväg. Bilar har redan ljus.

Belysning eller ej – det är häftigt att springa mitt i en storstad som är tyst och tom. Någon gång hörs en snytning i mörkret från någon annan, oftast manlig, löpare och är det någon som pratar på andra sidan vattnet så hör man det. Stockholmsfriden är lika påtaglig sent på kvällen som pulsen är mitt på dagen.

Det var rätt obefintlig belysning på Greve Von Essens väg som går över Gärdet också. Jag såg en grå massa framför ögonen och förstod såklart att det var vägen. Men att springa i mörker utan belysning är som att springa och vara full. Man har inte järnkoll på var man sätter fötterna och avståndet till marken och kommer man någon centimeter fel så blir det en del vacklande. Säkert bra av samma anledning som jag någon gång i en utbildning åkt skidor och blundat.

Jag märker att jag inte är lika disciplinerad med löpningen i Stockholm som i Halmstad. Här uppe stickar jag bara ut och joggar lite nu och då. I Halmstad var det strukturerat och uppstyrt. Jag undrar vad det beror på.

Jacka – Craft

Tights – Asics

Skor – Adidas Marathon10