Klockan ringde lite för tidigt imorse för att vara lördagmorgon – så jag snoozade ett tag. Sedan blev det väldigt bråttom. Upp, på med kläderna och iväg till Lidingövallen. Tur att det inte var idag jag skulle springa! Det skulle däremot Grabben, MarathonMia, Lantto-Sofie och Emil och ett gäng till som hade samlats på balkongen över Adidas monter där vi åt frukost och bjöds på tillfälle att ha pepptalk med Adidascoachen Stefan Rehn och Lidingöloppsproffset Magnus Bergman som utsetts till snabbaste svensken genom tiderna på Lidingöloppets 30 km.

Som sig bör pratades det om väder, förutsättningar och tider. Alla verkade pepp förutom jag och Sofy – jag skulle ju inte springa förrän imorgon och Sofy ska snart ha bebis – men vi matchade fint i rosa med resten av gänget ändå. Gillar man inte rosa hittade jag roliga tröjor och jackor i knalligt blått som jag tror skulle passa in i min garderob…

När 15-kilometerslöparna startat och tävlingsnerverna börjat hugga tag i de andra åkte jag tillbaka till Östermalm för andra äventyr. Lidingölöparna verkade klara sig utan mig rätt så fint.

Om du ska springa Lidingö Tjejmil imorgon och vill skaffa dig lite mer koll tycker jag att du ska läsa det här inlägget.

På söndag springer jag Lidingö Tjejlopp och jag kommer ladda upp med spinning. Kanske inte helt optimalt, men jag har aldrig laddat särskilt mycket för ett lopp på annat sätt. Jag är så bra jag är.

3 veckor efter Lidingö är det dags för lopp i Amsterdam och eftersom det är långtbortistan har det automatiskt blivit säsongens löparmål. Fast jag tänker inte lägga så stor vikt vid det eller ens fokusera särskilt mycket – då riskerar jag bara att jinxa det och förstöra för mig själv. Så jag tar det piano och tränar det jag tycker är rolig fram tills dess. Det är trots allt inte på liv och död – enbart träningsglädje!

Grabben laddar på sitt sätt

Idag gick premiären av terrängloppet Skutan Runt och Grabben fick ett infall igår när vi fikade med vänner på Bahnhof – och bestämde sig för att springa. När han sedan köpte snabba terrängskor på Hansons så fanns det ingen återvändo. Ingen big deal att springa terräng kanske – men ni som känner Grabben vet att han är känd för typ allt annat än sin terränglöpning! Det var skönt att se att han var vid gott humör när han kom i mål – även om skorna inte såg särskilt nyinköpta ut efteråt.

Jag åkte VM6:an och Hummelliften upp till tävlingsstarten och sprang sedan de första 5 kilometrarna på Åreskutanbanan på egen hand. Ivrigt påhejad av trevliga funktionärer sprang jag med magnifik utsikt över Åredalen. Fast det var först senare som det otroliga solskenet kom, ungefär samtidigt som jag klampade med anklarna ner i myrarna någonstans mellan Stendalen och Ullådalen. Himlen var klarblå, solen värmde på nästippen och jag sprang genom ett kärr och fick skorna leriga för att sedan trampa lite extra i en porlande fjällbäck för att fixa till glansen på skorna igen. Jag hamnade naturligtvis utanför den led jag tänkt mig så det blev en runda på runt 14 km till slut. Fint som snus!