Lagom till dess att TV-serien Solsidan hade premiär flyttade jag från samma ställe. Nu följer en löpartävling – Solsidan Runt – i TV-seriens fotspår och man kan välja att anmäla sig som både överklass (10km) och underklass (5km). Jag har sprungit banan för 10km många gånger tidigare och den är fin. Tänk om jag vetat då att det skulle gå ett lopp just här! Svartviksringen vid 5km är min favoritdel på banan och 4 min och 50 sekunder in i den här filmen springer man förbi där jag bodde förut.

Solsidan Runt kommer komplett med Segwaytest och förmodligen dyker det upp fler Solsidandetaljer under loppet. Om inte annat så kommer ni känna igen er från serien…

Solsidan Runt går den 22 oktober (anmäl dig innan 9 oktober – sedan höjs priset) – gå med i deras Fan Page för senaste infon! För egen del kommer jag tyvärr inte kunna springa men jag läser gärna en och annan race report efteråt!

Sommarens sista suckar är fantastiska! Vi har precis varit ute och andats in sommarvarm nattluft och sprungit en sväng runt Gärdet. Skillnaden nu mot för några månader sedan är att det är becksvart redan klockan 20 – men värmen är densamma. Det är lika tyst som det är mörkt och det är härligt. Det var bara flåset som hördes, och den där tomma bussen som åker fram och tillbaka förbi muséerna och ambassaderna.

Det är jobbigt med backar alltså, det kan jag konstatera efter 10 km ute på Lidingö. Det var både bra och dåligt att det blev flaskhals direkt i första backen efter 100 meter. Det gjorde att jag inte förivrade mig – samtidigt tappade jag tid i början. Jag hade ordentligt med energi i benen och kunde använda de snälla utförslöporna för att sträcka ut – och springa om. Då gick det grymt bra!

Vid 6-7 km blev det tungt. Abborrbacken kändes brantare än alla andra gånger jag tagit den och det var här någonstans jag började få nervkläm i tårna – en ordentlig akilleshäl! Jag känner det ibland, bland annat vissa dagar när jag åker utför – eller i vanliga skor. Den här gången gissar jag att det berodde på just utförslöporna.

Eftersom det gick sämre kunde jag fokusera mer på att ha roligt under en söndagsjogg än att springa snabbt. Jag vet att det låter äckligt klämkäckt men grunden till all löpning – och all idrott – måste vara att ha roligt! Visst blev jag irriterad på de som gick i bredd uppför alla backar, även där det var platt, och hindrade de som ville springa. Och damen som ställde sig för att stretcha mitt på stigen var väl inte så smidig. Jag tänkte att hon säkert var från Lidingö för hon såg väldigt stilig ut – och att hon, likt man gör i Saltsjöbaden (vilket är lite samma lika) parkerar lite var hon vill och även gör lite hursomhelst också i andra sammanhang.

Jag sprang i mål nästan 10 minuter efter min Tjejmilentid men var glad ändå. Jag hade det roligt därute på banan nervkläm och lite seghet till trots. Dessutom hade jag fint sällskap innan och efter loppet – roligt att Grabben hejade på mig för en gångs skull, annars är det mest tvärtom.

Om 3 veckor åker jag till Amsterdam för att springa sista loppet för säsongen och det vore väl själva f*n om jag inte fick till några intervaller innan dess!