Klockan 7 imorse hade jag redan varit en sväng i Hagaparken och dessutom nästan tvättat håret. Jag vaknade till och med några minuter innan klockan ringde vid 05.30 – d e t händer inte ofta. Jag undrar om det någonsin hänt?

Prick klockan 6 var jag och Grabben vid SATS St Eriksplan för att träffa Lisa och Charlotte från Runday. En löparblind date, kan man säga! Jag har bara träffat tjejerna via Twitter och bloggen och det var fantastiskt kul att äntligen träffa dem live, morgonseghet till trots. Jag hade ungefär tusen frågor om Runday och dem själva och hann nog bara ställa en bråkdel. Jag inspireras mycket av drivna personer som får saker och ting att bli verklighet!

Vi sprang mot Norrtull och en sväng i Hagaparken och jag har nog aldrig tänkt på att det faktiskt ligger rätt nära. I huvudet känns det som andra sidan stan på något sätt. Jag hade någon slags tjockhet i halsen som spökade och rundan gick från att kännas bra till att plötsligt spåra ur totalt och det kändes som om tjockheten i halsen liksom växte och satte sig i benen. Det blev till att slå av på tempot och bita ihop! När jag kom hem såg jag till att peppa kroppen med rätt många kiwis i en fruktsallad tillsammans med avokado och mandlar – och dricka ett glas mandelmjölk med en liten skopa Argi+.

Jag stack näsan utanför dörren först alldeles nyss. Alla har tjatat om vårsol och uteluncher och fräknar på näsan och gud vet vad men jag har haft gardinerna fördragna och stängt in mig tillsammans med arbetsron. Det gav ett gott dagsverke. Mycket jobbande fick jag gjort – och mycket jobbande har jag kvar. Firade med lite nattsuddande tillsammans med Grabben. 8 lugna sköna kilometrar runt Riddarfjärden.

Vattnet låg som en spegel och det var nästan bara vi ute. Stockholm är som löparbäst då. Inga människor att trängas med, inga bilar att se upp för. Det var fortfarande behagligt varmt ute och jag sprang i vanligt linne och en av Crafts lager 2-tröjor. Vårigt värre! På benen trekvarttights och sleeves. Och så Nike Free 3.0 på fötterna. De fungerar som utmärkta sneakers och är världens skönaste, men att springa i dem är inte min grej konstaterade jag återigen ikväll. Jag får inte till den där känslan som jag får i mina Nike Free 2+ eller i mina Adidas Feather.

Nu blir det några timmars sömn innan det är dags för veckans bästa dag!

Jag har morgondejtat igen. Upp 05.36 för morgonjogg. Hej och hå och jäklar vad segt det kändes i benen. Det kändes som om Kungsholms Strand aldrig skulle ta slut. De dryga 30 minuter vi sprang kändes som forever. Fast det var ju trevligt såklart – även om jag just den här morgonen hade tyckt att det var mysigare att umgås över en latte (med någon slags ickemjölk…) under själva morgonjoggandet. Fast efteråt var jag såklart nöjd – som alltid. Ju jobbigare det känns inför eller under ett pass desto mer nöjd är man efteråt!

Under morgonen hemsöktes jag av den otrevliga känslan som undrade hur kul det är just nu egentligen. Alltså inte själva morgonjoggandet utan hela alltihopa. Livet liksom! Sådär känner jag ibland och det är lika hopplöst varje gång. Det är som om huvudet glömt bort allt roligt jag gör och som det är inställt på att jag måste ha semester för att leva. Så är det verkligen inte och det är jag den första att skriva under på. Det är därför jag tycker det är så viktigt att vardagen berikas med sådant som gör mig glad – inte av sådant om går under kategorin ”måsten”. Men det är väl kanske bara att acceptera att ibland har jag kanske inte down days men däremot down moments där jag är lite för dum att helt enkelt förstå.

Kungsholms Strand