Klockan 7 imorse hade jag redan varit en sväng i Hagaparken och dessutom nästan tvättat hÃ¥ret. Jag vaknade till och med nÃ¥gra minuter innan klockan ringde vid 05.30 – d e t händer inte ofta. Jag undrar om det nÃ¥gonsin hänt?

Prick klockan 6 var jag och Grabben vid SATS St Eriksplan för att träffa Lisa och Charlotte från Runday. En löparblind date, kan man säga! Jag har bara träffat tjejerna via Twitter och bloggen och det var fantastiskt kul att äntligen träffa dem live, morgonseghet till trots. Jag hade ungefär tusen frågor om Runday och dem själva och hann nog bara ställa en bråkdel. Jag inspireras mycket av drivna personer som får saker och ting att bli verklighet!

Vi sprang mot Norrtull och en sväng i Hagaparken och jag har nog aldrig tänkt pÃ¥ att det faktiskt ligger rätt nära. I huvudet känns det som andra sidan stan pÃ¥ nÃ¥got sätt. Jag hade nÃ¥gon slags tjockhet i halsen som spökade och rundan gick frÃ¥n att kännas bra till att plötsligt spÃ¥ra ur totalt och det kändes som om tjockheten i halsen liksom växte och satte sig i benen. Det blev till att slÃ¥ av pÃ¥ tempot och bita ihop! När jag kom hem sÃ¥g jag till att peppa kroppen med rätt mÃ¥nga kiwis i en fruktsallad tillsammans med avokado och mandlar – och dricka ett glas mandelmjölk med en liten skopa Argi+.

Jag stack näsan utanför dörren först alldeles nyss. Alla har tjatat om vÃ¥rsol och uteluncher och fräknar pÃ¥ näsan och gud vet vad men jag har haft gardinerna fördragna och stängt in mig tillsammans med arbetsron. Det gav ett gott dagsverke. Mycket jobbande fick jag gjort – och mycket jobbande har jag kvar. Firade med lite nattsuddande tillsammans med Grabben. 8 lugna sköna kilometrar runt Riddarfjärden.

Vattnet låg som en spegel och det var nästan bara vi ute. Stockholm är som löparbäst då. Inga människor att trängas med, inga bilar att se upp för. Det var fortfarande behagligt varmt ute och jag sprang i vanligt linne och en av Crafts lager 2-tröjor. Vårigt värre! På benen trekvarttights och sleeves. Och så Nike Free 3.0 på fötterna. De fungerar som utmärkta sneakers och är världens skönaste, men att springa i dem är inte min grej konstaterade jag återigen ikväll. Jag får inte till den där känslan som jag får i mina Nike Free 2+ eller i mina Adidas Feather.

Nu blir det några timmars sömn innan det är dags för veckans bästa dag!

Jag har morgondejtat igen. Upp 05.36 för morgonjogg. Hej och hÃ¥ och jäklar vad segt det kändes i benen. Det kändes som om Kungsholms Strand aldrig skulle ta slut. De dryga 30 minuter vi sprang kändes som forever. Fast det var ju trevligt sÃ¥klart – även om jag just den här morgonen hade tyckt att det var mysigare att umgÃ¥s över en latte (med nÃ¥gon slags ickemjölk…) under själva morgonjoggandet. Fast efterÃ¥t var jag sÃ¥klart nöjd – som alltid. Ju jobbigare det känns inför eller under ett pass desto mer nöjd är man efterÃ¥t!

Under morgonen hemsöktes jag av den otrevliga känslan som undrade hur kul det är just nu egentligen. AlltsÃ¥ inte själva morgonjoggandet utan hela alltihopa. Livet liksom! SÃ¥där känner jag ibland och det är lika hopplöst varje gÃ¥ng. Det är som om huvudet glömt bort allt roligt jag gör och som det är inställt pÃ¥ att jag mÃ¥ste ha semester för att leva. SÃ¥ är det verkligen inte och det är jag den första att skriva under pÃ¥. Det är därför jag tycker det är sÃ¥ viktigt att vardagen berikas med sÃ¥dant som gör mig glad – inte av sÃ¥dant om gÃ¥r under kategorin ”mÃ¥sten”. Men det är väl kanske bara att acceptera att ibland har jag kanske inte down days men däremot down moments där jag är lite för dum att helt enkelt förstÃ¥.

Kungsholms Strand