Ett av de hetaste intervalluppläggen under det sista halvåret har varit Björgenintervaller. Eller Norgeintervaller. Kärt barn har många namn! Jag kallar dem för norska superintervaller just idag. Jag sprang dem första gången i höstas efter att ha läst om hur Marit Björgen tränade.

Det hela är egentligen mycket enkelt. De norska superintervallerna är 4 minuter lÃ¥nga – och 4 till antalet. Under varje intervall ska du upp till, eller strax under, tröskelpuls (den nivÃ¥ där kroppen inte längre kan transportera bort mjölksyran). Marits tröskelpuls ligger nÃ¥nstans pÃ¥ 90% av maxpuls, för oss andra vanliga är runt 85% en bra uppskattning. Mellan varje intervall hÃ¥ller du pulsen runt 70% i ca 3 minuter (typ lätt jogg).

Norska forskare menar att just denna typ av intervallträning är som mest effektiv – och just därför är den populär hos norska damlandslaget bland annat. Jag gillar ocksÃ¥ den här typen av intervaller – det tar 1-2 minuter att komma upp i rätt puls och sedan är det ”bara” 2 minuter kvar av hÃ¥rd körning innan jag fÃ¥r vila. Det är mentalt enkelt. Och vikten av att lura hjärnan ska inte underskattas.

Skor // Nike Free Run

Jacka och tights // Craft

GÃ¥rdagen höll verkligen pÃ¥ att lura mig in i en härlig semestervagga. Först en strÃ¥lande dag pÃ¥ Tylösand, sedan skönt häng pÃ¥ balkongen – och en lugn kvällsjogg i skymningen. Klockan kändes som 5 men var efter 8 och det var en härlig känsla som hägrade där ute. Samma känsla som man andas i juni och juli när inget är särskilt uppstyrt men allting är himla härligt.

Vi tog en runda pÃ¥ slingan uppe pÃ¥ Galgberget och det doftade sommar och gräs och gröna blad. Vi mötte nÃ¥gra enstaka löpare och vid sjukhuset hade vi som vanligt milsvid utsikt över stan och mot havet. Det var en löprunda helt utan stress och prestation och som lätt hade kunnat sluta med ett glas rosé hemma pÃ¥ balkongen under en filt – om det inte vore sÃ¥ att vardagen väntade. Och en deklaration! SÃ¥ med rosén blev det inget – däremot är deklarationen klar och lämnad. Vi har dessutom hunnit lämna Halmstad nu pÃ¥ morgonkvisten – allting är väldigt mycket grönare än när vi kom. Jag gissar att mycket mer kommer ha hänt om 2 veckor när vi ses igen.

 Skor // Nike Free Run

Vi har spenderat större delen av dagen med att springa på mysiga spår i Laholm. Jag ville få ett ordentligt långpass på 3 mil i benen och bestämde mig för att göra det lätt för mig. När det kommer till långpass måste jag vara smart och lura huvudet.

En av slingorna i Laholm är 6 km lÃ¥ng. Kanske den ultimata längden. 5 * 6 km är 30. 5 är ett extremt bra nummer rent mentalt. Mitt bästa mentala redskap under passet var att hela tiden tänka varv – aldrig, aldrig, aldrig distans. Förrän pÃ¥ sista varvet – dÃ¥ var varje steg en seger oavsett hur jäkla lÃ¥ngsamt det tid.

Varv 1 gick lätt som en plätt. Jag sprang det helt utan ansträngning. Det var verkligen en piece of cake och jag var pigg i tanken. När varvet var sprunget var uppvärmningen klar – och det var bara 1 varv kvar innan jag skulle gÃ¥ pÃ¥ sista varvet inför fikapaus. Ja ni hör – man mÃ¥ste lura hjärnan.

Varv 2 gick ocksÃ¥ rätt bra. Jag började lyssna pÃ¥ den första av Jillian Michaels podcast (finns gratis pÃ¥ iTunes). Ett mellanvarv jag inte minns sÃ¥ mycket frÃ¥n – men det stÃ¥r klart att jag springer 12 km väldigt enkelt (dock i en fart som är modest).

PÃ¥ 3:e varvet började det gÃ¥ segt pÃ¥ slutet. Sista kilometrarna pÃ¥ banan kändes evighetslÃ¥nga och jag började längta efter energi att stoppa i mig. Om man kan beskriva ett löpsteg som sluddrande sÃ¥ är det sÃ¥ jag vill beskriva mitt. Jag sluddrade ocksÃ¥ när jag träffade Grabben (som själv var ute pÃ¥ 4-milarunda) och hällde i mig bÃ¥de vatten och lite cola och en halv snickers. Jag tog ur fötterna ur bÃ¥de skor och strumpor eftersom jag kände av nervkläm i tÃ¥rna – nÃ¥got jag ofta fÃ¥r i sneakers, alpinpjäxor eller andra skor och luftade dem ett tag. 3 varv av 5 lÃ¥ter extremt mycket bättre i mitt huvud än 18 km av 30. När jag gick ut pÃ¥ de 2 sista varven var jag därför vid gott mod. Återigen: det gäller att lura sig själv – och än viktigare – tro att man klarar det.

Varv 4 minns jag inget av. På slutet var jag törstig men när jag kom till varvningen såg jag inte till Grabben (som hade bilnyckeln i sin ficka). Jag tog av mig skorna än en gång eftersom jag kände av tårna men knöt på mig dem rätt snabbt. Jag hade 1 varv kvar och jag tänkte att det inte var många minutrar. 6 km är tacksamt också för att det inte är jättelångt så varje varv blir aldrig något jätteprojekt.

Inför varv 5 var jag jättestel i vaderna. Jag stapplade fram och mjukade upp dem genom att gå en rätt lång sträcka. Efter ett tag gav det med sig och jag började springa. Också det kändes stappligt i början. Jag blandade gång och lätt, lätt löpning hela varvet igenom och gladde mig åt varje meter jag tog mig framåt. Jag kände mig rätt tom på energi men hade hela tiden hoppet med mig. Vad jag tänkte på vet jag inte riktigt. Jag hade helt klart mina mest produktiva tankar under varv 1.

När jag kom till varvningen för sista gÃ¥ngen var det med en skön känsla i kroppen. Jag grejade 30 km! Inte lätt som en plätt – men jag gjorde det. Mitt andra lÃ¥ngpass pÃ¥ ett Ã¥r. Mitt förra var en halvmarathondistans i pÃ¥skas. Jag läste pÃ¥ Pinterest citatet ”she believed she could – so she did” och det bar jag med mig hela vägen. Och det är just det som den här bloggen handlar om – det är sÃ¥ jag tänker. Jag har skrivit inlägg pÃ¥ temat ”du är din enda begränsning” förut och det är precis sÃ¥ jag upplever att mycket är.

Skor // Adidas Marathon10