Ett av de hetaste intervalluppläggen under det sista halvåret har varit Björgenintervaller. Eller Norgeintervaller. Kärt barn har många namn! Jag kallar dem för norska superintervaller just idag. Jag sprang dem första gången i höstas efter att ha läst om hur Marit Björgen tränade.

Det hela är egentligen mycket enkelt. De norska superintervallerna är 4 minuter långa – och 4 till antalet. Under varje intervall ska du upp till, eller strax under, tröskelpuls (den nivå där kroppen inte längre kan transportera bort mjölksyran). Marits tröskelpuls ligger nånstans på 90% av maxpuls, för oss andra vanliga är runt 85% en bra uppskattning. Mellan varje intervall håller du pulsen runt 70% i ca 3 minuter (typ lätt jogg).

Norska forskare menar att just denna typ av intervallträning är som mest effektiv – och just därför är den populär hos norska damlandslaget bland annat. Jag gillar också den här typen av intervaller – det tar 1-2 minuter att komma upp i rätt puls och sedan är det ”bara” 2 minuter kvar av hård körning innan jag får vila. Det är mentalt enkelt. Och vikten av att lura hjärnan ska inte underskattas.

Skor // Nike Free Run

Jacka och tights // Craft

Gårdagen höll verkligen på att lura mig in i en härlig semestervagga. Först en strålande dag på Tylösand, sedan skönt häng på balkongen – och en lugn kvällsjogg i skymningen. Klockan kändes som 5 men var efter 8 och det var en härlig känsla som hägrade där ute. Samma känsla som man andas i juni och juli när inget är särskilt uppstyrt men allting är himla härligt.

Vi tog en runda på slingan uppe på Galgberget och det doftade sommar och gräs och gröna blad. Vi mötte några enstaka löpare och vid sjukhuset hade vi som vanligt milsvid utsikt över stan och mot havet. Det var en löprunda helt utan stress och prestation och som lätt hade kunnat sluta med ett glas rosé hemma på balkongen under en filt – om det inte vore så att vardagen väntade. Och en deklaration! Så med rosén blev det inget – däremot är deklarationen klar och lämnad. Vi har dessutom hunnit lämna Halmstad nu på morgonkvisten – allting är väldigt mycket grönare än när vi kom. Jag gissar att mycket mer kommer ha hänt om 2 veckor när vi ses igen.

 Skor // Nike Free Run

Vi har spenderat större delen av dagen med att springa på mysiga spår i Laholm. Jag ville få ett ordentligt långpass på 3 mil i benen och bestämde mig för att göra det lätt för mig. När det kommer till långpass måste jag vara smart och lura huvudet.

En av slingorna i Laholm är 6 km lång. Kanske den ultimata längden. 5 * 6 km är 30. 5 är ett extremt bra nummer rent mentalt. Mitt bästa mentala redskap under passet var att hela tiden tänka varv – aldrig, aldrig, aldrig distans. Förrän på sista varvet – då var varje steg en seger oavsett hur jäkla långsamt det tid.

Varv 1 gick lätt som en plätt. Jag sprang det helt utan ansträngning. Det var verkligen en piece of cake och jag var pigg i tanken. När varvet var sprunget var uppvärmningen klar – och det var bara 1 varv kvar innan jag skulle gå på sista varvet inför fikapaus. Ja ni hör – man måste lura hjärnan.

Varv 2 gick också rätt bra. Jag började lyssna på den första av Jillian Michaels podcast (finns gratis på iTunes). Ett mellanvarv jag inte minns så mycket från – men det står klart att jag springer 12 km väldigt enkelt (dock i en fart som är modest).

På 3:e varvet började det gå segt på slutet. Sista kilometrarna på banan kändes evighetslånga och jag började längta efter energi att stoppa i mig. Om man kan beskriva ett löpsteg som sluddrande så är det så jag vill beskriva mitt. Jag sluddrade också när jag träffade Grabben (som själv var ute på 4-milarunda) och hällde i mig både vatten och lite cola och en halv snickers. Jag tog ur fötterna ur både skor och strumpor eftersom jag kände av nervkläm i tårna – något jag ofta får i sneakers, alpinpjäxor eller andra skor och luftade dem ett tag. 3 varv av 5 låter extremt mycket bättre i mitt huvud än 18 km av 30. När jag gick ut på de 2 sista varven var jag därför vid gott mod. Återigen: det gäller att lura sig själv – och än viktigare – tro att man klarar det.

Varv 4 minns jag inget av. På slutet var jag törstig men när jag kom till varvningen såg jag inte till Grabben (som hade bilnyckeln i sin ficka). Jag tog av mig skorna än en gång eftersom jag kände av tårna men knöt på mig dem rätt snabbt. Jag hade 1 varv kvar och jag tänkte att det inte var många minutrar. 6 km är tacksamt också för att det inte är jättelångt så varje varv blir aldrig något jätteprojekt.

Inför varv 5 var jag jättestel i vaderna. Jag stapplade fram och mjukade upp dem genom att gå en rätt lång sträcka. Efter ett tag gav det med sig och jag började springa. Också det kändes stappligt i början. Jag blandade gång och lätt, lätt löpning hela varvet igenom och gladde mig åt varje meter jag tog mig framåt. Jag kände mig rätt tom på energi men hade hela tiden hoppet med mig. Vad jag tänkte på vet jag inte riktigt. Jag hade helt klart mina mest produktiva tankar under varv 1.

När jag kom till varvningen för sista gången var det med en skön känsla i kroppen. Jag grejade 30 km! Inte lätt som en plätt – men jag gjorde det. Mitt andra långpass på ett år. Mitt förra var en halvmarathondistans i påskas. Jag läste på Pinterest citatet ”she believed she could – so she did” och det bar jag med mig hela vägen. Och det är just det som den här bloggen handlar om – det är så jag tänker. Jag har skrivit inlägg på temat ”du är din enda begränsning” förut och det är precis så jag upplever att mycket är.

Skor // Adidas Marathon10