På lördag står 5 mil på agendan genom Tjejmarathon. Jag väljer att inte göra en stor grej av distansen. 5 mil är 5 mil och inte mer än så. Jag väljer att inte förstora det. Det finns jobbigare saker än att springa 5 mil. I mitt huvud maler jag ner distansen till mjöl. Mitt huvud är som en stenkross. Hur jag väljer att tänka på 5 mil är skillnaden som gör distansen möjlig eller omöjlig.

När jag tänker på 5 mil tänker jag på Helena som gick typ ett marathon väldigt många dagar i sträck under sin pilgrimsvandring. Hon gjorde det nyss igen under en helg i Dalarna. Jag tänker på Annika som sprang Stockholm marathon med rätt så lite träning och rätt så lite förberedelse. En utmaning besegras i huvudet, så är det bara. Också inom fotboll. Jag väljer att tänka på riktiga förebilder som finns i min närhet: då blir utmaningen fullkomligt genomförbar och inte så stor och läskig.

Jag kommer inte att hålla på och matladda eller dricka någon magisk dryck eller så. Jag har det inte ens med mig under loppet. Jag kommer att välja ett par skor som jag tycker är bekväma och som passar underlaget och jag kommer springa med ryggsäck där jag har grejer jag tycker är goda. Kexchoklad brukar funka. Chokladdryck funkar också men det väljer jag nog bort enbart för att det inte är så gott med solvarm mjölk. Genom erfarenhet vet jag att jag dricker alldeles för lite när jag har ren sportdryck med mig. Eller bars. Det gäller att välja det som funkar för en själv. Det gäller att välja vilka råd man ska lyssna till – och inte.

Syftet med Tjejmarathon är att samla in pengar till ett sjukhus för utsatta kvinnor i Afrika. Jag har fått en väldigt fin support från vänner och bekanta som väljer att sponsra mitt deltagande med så mycket de vill och kan. Ingen krona är för liten. Därför väljer jag att fråga dig med! Jag skulle bli så otroligt glad om du har lust att sponsra några kilometer av de 50 som jag ska springa. För skojs skull kan vi säga att varje kilometer symboliserar 10 kronor. Kan du – vill du? Maila mig i sådana fall så skickar jag mer info: sararonne at gmail.com. Tusen tack igen!

Veckans sjunde dag bjöd på veckans andra intervallpass. Långa intervaller: 5 * 6 minuter med 3 minuters vila. 6 minuter är lång tid. Behövligt. Mentalt jobbigt tills jag påminner mig om att långintervaller inte ska springas i kortintervallsfart. Men ändå: 6 minuter i en fart som är jobbig är lång tid. Vilan mellan är rätt lång den med – men går snabbt.

Gårdagen bjöd på sol men dagens väder var grått och regnigt. Jag trotsade med t-shirt och trekvartstights medan min coach för passet klädde på sig vintertights och underställströja. Att det regnade tänkte jag på först i början. Sedan smälte vädret in i löpningen och var som det var. Varken störde eller hjälpte.

Jag hade bättre fart på intervallerna än jag trodde. Det gick runt 20 sekunder snabbare per minut än jag satt upp som mål och det bådar gott inför fortsättningen. Jag låg på strax över 180 slag per minut under varje intervall vilket är runt 86-87% av maxpuls. På den sista intervallen slet jag som mest. Tyckte inte jag hade styrfart och hade det tungt i benen. Men så slutade vi med några hundra meters uppförslut. Typiskt att det alltid ska bli så när man avslutar något jobbigt. Alltid uppförsbacke.

Vilken dag! Upp klockan 5 – sätta tändstickor i ögonen och sedan iväg. Trött som tusan. Körde ännu ett frukostmöte i Göteborg och tog sedan med kollegorna till Elixia Sisjön för HotMOJO. Som detox på en timme! Jag hann säga hej till Magnus och på eftermiddagen tog jag en kaffe med MO i ovan nämnda MOJO. Vilket fantastiskt knippe energi hon är – även sittandes på en stol i ett caféfönster! Det var här någonstans det började regna.

På väg hem från tågstationen i Halmstad kunde jag inte bli mer blöt än blöt. Tänkte att det var lika bra att byta om till kläder som tål lite regn (min gröna Peakjacka gör det uppenbarligen inte…), ett koppel på löparhunden och så iväg på after work på Västra stranden. Vi sprang i strandkanten och jagade en och annan krusning i vattenbrynet och hade hela stranden för oss själva. Inte en kotte var ute. Såklart. Det spöregnade ju! Fast, det var ett sådant där behagligt snällt sommarregn som inte stör så farligt. Och man kan inte bli mer än blöt…

Vi sprang genom skogen på vägen hem. Här och var fylldes stigen av stora pölar så vi sprang rätt i dem. Lika bra liksom. Blöt som blöt. Väl hemma blev det en dusch för såväl hund som mig – och nu spricker himlen upp och blir alldeles fredagsblå.