Asics bjöd in till morgonjogg med Lisa Nordén imorse. Himla skoj trots gråväder. Eftersom jag hade jobbrelaterade grejer för mig efteråt så skippade jag löparoutfiten och 4km i stan men hann ändå prata med Lisa innan minglet drog igång (det är bra att vara tidig) och ägnade joggtiden med att kika på löparskor istället.

First things first: Lisa Nordén ÄR grym. Hon är snabb och trevlig. Vilken himla fin kombo! Det märks hur hon brinner för sporten inte bara på ett elitplan utan också för att bredda den och göra den större. Sådant är häftigt att se. Hon minns fortfarande hur hon bröstsimmade på sitt första triathlon – och cyklade på cykel med pakethållare. Annat än den riktigt snygga Specialized som stod på Asics showroom…

Och det andra: Asics utmanar rejält med sin SS13-kollektion som kommer ut i butik i november. Vi har mycket att se fram emot. Jag förälskade mig i Gel Hyper-modellen som verkligen stod ut från mängden i sin design. Jag vet egentligen rätt lite om Asics skor och det var länge sedan jag sprang i dem, men jag läser att det är en neutral väldämpad men ändå lätt sko (290 gram i stl 42.5).

Och för det tredje (lite i smyg): Asics lovar att snart komma med mer information gällande deras concept store på Hamngatan. Något spännande verkar vara på gång. En av tjejerna från Asics som ledde morgonrundan var running club manager. Ja ni hör ju!

Idag var jag oturligt nog dubbelbokad så medan SATS Danderyd invigdes av bloggare från det här gänget hängde jag vid Frescati i löparskor och med stafettpinne i handen. För en inte så snabb löpare som mig så är det inte utan viss nervositet som jag springer i ett stafettlag. Men det var ett skönt gäng med plats för alla slags löpare.

Banan badade i sol och det var en perfekt löpardag för mingel och picknick. Jag tyckte jag hade en bra känsla i benen även om det kom en dipp vid 3 km där det var lite backigt. Runt omkring mig hade jag både snabba löpare och lite långsammare och det var härlig stämning. Strax innan mål fick jag glada hejarop (tack för dem om ni skulle råka läsa detta!) och det var skönt att få lämna över stafettpinnen till siste man i mitt lag när jag gjort min del i tävlingen.

Jag och Grabben, som också sprang

Jag träffade Annie, Sofy och Nina efter jobbet. Solen sken men himlen var tung med mörka moln. Att något dramatiskt skulle inträffa var givet. Lyckligtvis hade jag tagit mig till ett närliggande hotell just då för att se om de om möjligt kunde husera min väska under tiden jag tränade – vilket de kunde (tack till Park Inn!). Snart brakade ösregnet lös och jag var väldigt nöjd med att befinna mig under tak just då. När det slutade regna någon kvart senare rann det som en fors längs med vägen uppför backen och mina skor är rejält leriga nertill. På Hammarbybackens topp sken ändå solen på några hustak långt bort här och där och den utsikten fick vi se 4-5 gånger efter att ha tagit oss ända upp.

Att jag springer uppför Hammarbybacken är en sanning med stor modifikation. Jag springer verkligen inte. Jag joggar inte ens. Tre av vändorna gjorde jag inte ens från botten. Den sista vändan gick bäst för då gjorde jag som Nina sa och tog 2 långa steg och 2 korta. Då orkade benen mer och jag orkade nästan jogga hela vändan som jag tog mig an. Dessutom tog jag sikte på en man som gick stavgång uppför och det var en bra rygg att ta in på. Resten av gänget var starka och trippade tjusigt uppför och nedför. Men – strive for progress not perfection! Jag ska garanterat springa upp till toppen på Hammarbybacken när jag spenderar jobblunchen i löparskor.