Fredag kväll och jag och Jessica kör trappintervaller samtidigt som vinflaskorna korkas upp och tacosen äts upp i fönstren på Kungsholms strand. Det är lite endast tomten är vaken-känsla över de där intervallerna i trappan med utsikt över Karlbegskanalen. Man är mitt i stan och mitt i allt buller, men ändå ensam. Eller, rätt så ensam. Jessica kan ha skrämt en och annan fredagkvällsflanerande i sitt gastande på mig. Men ska man ha pepp så ska man!

Det kan nog ha varit runt 100 steg i den där trappan. Vi körde 3 trappor utan mer vila än den tid det tog att ta sig ner för trappan och sedan en längre serievila. Och så på’t igen. Totalt 3 varv. 900 trappsteg alltså. 1000 hade varit ett alldeles för jämt nummer som alla träningsbloggare skulle fått för sig att jaga. Vad är grejen med jämna siffror anyways? Jag är nog inte den som springer runt kvarteret för att få ett visst nummer på klockan. Jag springer ju knappt ens med klocka alls…

Nu hemma i soffan märker jag av intervallerna i form av den där konstiga känslan i halsen som man får när pulsen varit uppe på nästan max och vänt. Vet ni vilken jag menar? Gårdagens skidträningspass anar jag djupt inne i benmusklerna. Det är ingen träningsvärk som svider och gör musklerna sådär sura, utan snarare något som liksom pyser och jäser och som anas. Men det är klart, det är alltid värst dag 2. Träningsvärk är trots allt bästa värken!

Kamera // Canon 7D. Jacka // Nike.

Så snart Grabben borstat av sig resdammet åkte vi mot Tyresta för lite skogsluft och barr och lera under löparsulorna. Förra gången jag var där gjordes min bil sällskap av en annan ensam stackare på parkeringen. I eftermiddags var där bilar överallt. Ungefär hur många som helst faktiskt. Det var visserligen inte trångt i skogen men man var aldrig heller riktigt ensam. Skogsmullar fanns där gott om.

Vi tog 6:an runt sjön och trippade på och pratade om allt som hänt sedan sist vi sågs, vilket är ett bra tag sedan nu. På 10 dagar har jag hunnit vara i Åre, Göteborg, Helsingborg och Halmstad och han har varit i Berlin och sprungit marathon och varit med jobbet i Tallinn. Det är bra att allting är som vanligt igen. Ja, förutom den lilla detaljen att här nu står en kaffemaskin i köket! En sådan där som det sticker ut ett rör ur så att man kan skumma sin egen mjölk och sedan kan göra fina figurer i koppen. Man kan lära sig det via YouTube va? Jag vill också veta hur många grader man ska luta kannan när man skummar mjölken för bästa skummet!

Skor // Inov-8 X-talon. Tights // Craft. Jacka // Craft.

Ett par skor stod och väntade på mig igår när jag kom hem. Svarta! Det hör till ovanligheterna att jag köper svart. Med glänsande finish och rosa detaljer låg de och såg snygga ut  i en skokartong från Adidas. Ett par Feather 2!

Jag gillar Feather 1 otroligt mycket och har hört mycket bra om Feather 2. Av folk som nog aldrig har sprungit i Feather 1 – men som jag gissar också skulle gilla Adidas Aegis. För det var precis den känslan jag fick från 2:an – att det här var ingen Feather utan en Aegis! Och med det sagt så slog det inga gnistor under min sena runda runt Riddarfjärden.

Adidas Feather är en lätt sko. Men man ska inte förväxla den med att vara en barfotasko för det är det inte. Det är en lätt sko som är snabb (uppför Västerbron hann jag ifatt en cyklist!) och den lockar till intervaller på ett annat sätt än t.ex. Nike Free. Men för mig som landar någonstans på mellanfoten är känslan stel i ögonblicket när sulan landar. Jag sprang längs Norr Mälarstrand och kände mig lite stum i höger vad. Gick en sväng och skakade ut benen och fortsatte springa och det blev bättre. Men förälskelse vid första ögonkastet? Nej. Snygga i skohyllan? Ja.