Fredag kväll och jag och Jessica kör trappintervaller samtidigt som vinflaskorna korkas upp och tacosen äts upp i fönstren på Kungsholms strand. Det är lite endast tomten är vaken-känsla över de där intervallerna i trappan med utsikt över Karlbegskanalen. Man är mitt i stan och mitt i allt buller, men ändå ensam. Eller, rätt så ensam. Jessica kan ha skrämt en och annan fredagkvällsflanerande i sitt gastande på mig. Men ska man ha pepp så ska man!

Det kan nog ha varit runt 100 steg i den där trappan. Vi körde 3 trappor utan mer vila än den tid det tog att ta sig ner för trappan och sedan en längre serievila. Och så på’t igen. Totalt 3 varv. 900 trappsteg alltså. 1000 hade varit ett alldeles för jämt nummer som alla träningsbloggare skulle fått för sig att jaga. Vad är grejen med jämna siffror anyways? Jag är nog inte den som springer runt kvarteret för att få ett visst nummer på klockan. Jag springer ju knappt ens med klocka alls…

Nu hemma i soffan märker jag av intervallerna i form av den där konstiga känslan i halsen som man får när pulsen varit uppe på nästan max och vänt. Vet ni vilken jag menar? Gårdagens skidträningspass anar jag djupt inne i benmusklerna. Det är ingen träningsvärk som svider och gör musklerna sådär sura, utan snarare något som liksom pyser och jäser och som anas. Men det är klart, det är alltid värst dag 2. Träningsvärk är trots allt bästa värken!

Kamera // Canon 7D. Jacka // Nike.