SÃ¥ kom dagen. Den där dÃ¥ vi fick springa, sol, strand, sand mellan tÃ¥rna, simma och ikväll lite (mer) sangria. Himlen lÃ¥g som ett blÃ¥tt tak över Valencia när Valencia Medio Maraton avgjordes. När jag hade kommit typ halvvägs sÃ¥g jag segraren springa i mÃ¥l. Jaja. Där lite längre bak i startfältet där jag sprang hade jag trevligt. Jag träffade en svensk tjej som jag sprang och pratade lite med, träffade nÃ¥gra spanjorer och pratade lite med dem ocksÃ¥ och de sista 3 km sprang jag med en engelsk tjej som sprang sitt första lopp. I mÃ¥lgÃ¥ng fick vi öl och apelsiner. Just apelsinpÃ¥sen var nog det bästa med hela loppet – det knöt ihop Valencia i en liten säck!

Jag valde att springa loppet utan klocka och sÃ¥här i efterhand kanske det var lite onödigt. Jag kan ha gÃ¥tt ut för hÃ¥rt. Det var under den sista milen som jag träffade alla mina ”kompisar” – under första halvan hade jag fullt upp med att springa liksom. Solen gassade och det var mÃ¥nga raksträckor. Det där med att arrangörerna tagit bort 6 kurvor för att göra loppet lite snabbare spelade därför inte nÃ¥gon större roll för min del. Backar fanns där inte heller en endaste, sÃ¥ hade det vara varit samma väder som igÃ¥r (läs: regn) hade det varit läge för att springa pÃ¥ lite. Nu var det varmt.

Ni vet när det är sommar och man tänker att man ska springa och avrunda löprundan med ett dopp? Well, idag hände det! Efter att jag klämt några apelsiner gick vi ner till stranden, skaffade oss en solstol (och en massage faktiskt) och badade sedan en sväng. Den där väderprognosen som sa att det skulle vara regnstorm hela helgen måste ha kommit från SMHI konstaterade mitt sällskap. Det mest korrekta väder är helt klart det som är nu!

Om jag ska hitta nÃ¥gra nackdelar med det här loppet sÃ¥ var det nog själva banan i sig. Det var raksträcka pÃ¥ raksträcka. Och sÃ¥ tog vattnet slut lite här och var pÃ¥ stationerna. Men det var väldigt bra ocksÃ¥. Det var inte ett dugg hetsigt. I Sverige blir de som vill springa om folk sura pÃ¥ de man vill springa om för det är bara omspringarna som tycker/förstÃ¥r att de som är lÃ¥ngsammare ska hÃ¥lla till höger. Här verkar det inte vara nÃ¥gon som har nÃ¥gon som helst uppfattning om det. Ingen sur – alla glada (jag ser i alla fall glad ut pÃ¥ bilderna nedan).

Längs med banan sÃ¥g jag folk som sprang med barnvagnar och en som sprang med hund. Tydligen fanns det nÃ¥gon pÃ¥ trehjuling ocksÃ¥… sa jag att det var gratis öl vid mÃ¥l? Och att vi fick en pÃ¥se apelsiner? Och att vi badade? Och har det riktigt bra? Nästa Ã¥r blir det kanske halvmarathon pÃ¥ Palma!

Ibland bubblar det i mitt huvud. Tankar går på högvarv och till slut är det så mycket som far runt att jag får nästan som huvudvärk. Då är jag en idékreatör utan dess lika och väldigt långt ifrån det här. Utmaningen ligger då i att följa upp det som far runt. Att ta sig tid att skriva ner så att jag förstår det genialiska i mina idéer också senare när jag är på ett helt annat humör och tänker på ett helt annat sätt.

Efter jobbet Ã¥kte jag mot Intersport Drottninggatan och Nike Run Club. Bytte om till den gula västen och hejade pÃ¥ intervallöpare sÃ¥ gott jag kunde. Fick lite mental härdsmälta där i Humlan och visste inte riktigt vilka ord som skulle peppa fram folk bäst och kände mig som en tönt som klappade händerna och tjatade ord som stark och snabb. Jaja, jag hoppas det funkade lite i alla fall…

Så mycket egen träning har det inte blivit. Jag sparar mig lite till Valencia. Varje kväll är bokad denna vecka med aktiviteter som gör att det vakna livet spiller över till långt över midnatt och då ryker morgonträningen dagen efter. Det är som det är och krångligare än så är det inte.

Jag springer nästan aldrig mitt på dagen. Jag tycker verkligheten är alldeles för påtaglig då. Det är som att ljuset stör. Jag får inte till rätta känslan. Det gäller särskilt löpning mitt i stan. För det är ju här, mitt bland alla människor, som verkligheten är. Där det inte finns någon annan har jag inga problem med att springa när som helst. Då äger jag verkligheten, oavsett tid på dygnet.

Idag regnar det på förmiddagen. Folk håller sig hemma. Jag kan springa. Ostört. Trots att jag är just mitt i stan. Och mitt i stan, bokstavligt talat, ligger lugnet. Långholmen. Här leker höstfärgerna ljust nu. Gult, orange, rött. På den sidan som vätter mot Norr Mälarstrand prasslar det i stegen av löven när jag kommer springandes. Här är det höst och vackert.

När jag hunnit ut är regnmolnen borta och solen tittar fram. Det skuras och putsas och städas på båtar som ska vila på land över vintern. Hundar nosar på marken. Människor promenerar i gummistövlar. Och jag springer.