Alltså, vilken dag. Full med härliga människor! Uppställning för morgonjogg med MarathonMia klockan 06.30. Jag visste inte riktigt var vi skulle ses så jag tog en vända fram och tillbaka till Rålis – på blankis. Det var galet halt imorse! Sedan sprang vi en halvtimme innan jag kastade mig in i duschen och tokskyndade mig mot Crossfit Regeringsgatan (ja, SATS Regeringsgatan alltså). Jag hann med att spana på den nya crossfitboxen men lämnade SATS ungefär när andra människor öppnar jobbmailen för första gången för dagen på jobbet. Det var alltså fortfarande rätt tidigt.

Lagom till lunch träffade jag ultra-Staffan (också kallad GAX-Staffan) för goda laxwallenbergare på Stureplan. Jag kompletterade med fruktsallad hemma hos Jessica innan vi begav oss mot Nike Run Club kl 17.30. Mattias Claesson var med och förgyllde intervallerna i mörkret och många av oss hade lera långt upp på benen. Det kommer såklart från ett steg med bra schwung i – såvitt jag såg var det inte så himla lerigt där vi sprang.

Ja, typ så såg min dag ut. Hur var din?

Crossfit Regeringsgatan

Laxwallenbergare

Pre Nike Run Club

Jessicas kreativa hem

Måndag. Mörker. Mys innanför fönster. Regn. Rusk. Riktigt jävla bra löparväder!

När regnet började smattra mot fönstret vid min plats på jobbet längtade jag hem. Hem efter en skön soffa, en mysig kväll framför TV:n och… nej, vänta nu. Jag längtade inte alls efter det där. Jag längtade efter att dra på mig löparbrallorna, dra på en underställströja och en jacka, gömma huvudet i en mössa och stoppa fingrarna i ett par vantar. Jag längtade efter tassande löparsteg i ett Stockholm där alla andra valt att göra annat än att vara ute och jag längtade efter att stänga mig inne i den löparbubbla som värmer som mest när det är som kallast ute.

Det är något alldeles särskilt med att springa när alla (okej inte alla, men många) andra väljer att vara inne. Det är då man känner samhörighet med alla andra tappra löparsjälar där ute. Det är då man känner att man lever!

Jag testsprang Adidas Adizero Adios och jag förstår varför Grabben gillar dem och jag förstår varför de inte passar alla. De satt fint på mina fötter och de kändes snabba – men de tar på vaderna på ett sätt som t.ex. Nike Free inte gör. Adiosen passar mig långt mycket bättre än vad Feather 2 gör. Men typ lika bra som Feather 1. Jag kan springa långt i Nike Free – men skulle inte ge mig i kast med att springa lika långt i dessa.

Jag har landat hemma i soffan. Den är faktiskt extremt skön! Tidigare idag hängde jag på Intersport innan Nike Run Club och råkade få syn på ett par rätt roliga träningstights. Det är lite Annika över dem. Inte så mycket Sara – så de fick hänga kvar på galgen även om de var roliga.

När det blev kväll samlades löpare utanför Intersport och så sprang vi. Jag hejade fram alla som sprang intervaller. 5 långa backintervaller följt av 5 långa trappintervaller. Heja heja, liksom. Vilket också namnet på Martina Haags bok om löpning. En rätt rolig bok på hundratalet sidor som man lätt läser ut på en flight mellan Valencia och Dusseldorf – på en timme eller två alltså. Det var en eller två rätt roliga timmar och ett annorlunda lästips.