Årekyla är bättre än annan kyla. Inte lika kallt liksom, även om kvällens -20 liksom kröp in under skinnet rätt så snabbt när vi tog en kvällsjogg efter lanseringsmingel och innan hemmamiddag.

Snön är kärv och knirrar och frosten sätter sig i hårstrån och på kinder men jag höll mig varm om både händer (tack vare Hestravantar med material i Polartec) och fötter (tack vare löparstrumpor från Smartwool i merinoull). Däremot var det lite kallt om näsan – och lite kyligt nånstans där själen sitter. Det blev en lugn 30-minutersrunda och efter det stängde vi in oss i stugan, fixade brasa i kaminen och brassade på med middag på vilt och sötpotatis.

I november ska jag och Annika åka till Cypern och springa 4 olika lopp på 4 olika dagar. Från 6 km till en halvmara och bland annat ett 11 kilometerslopp som går rätt uppför. Vi hittade inte loppet den här kvällen – men dagarna efter var Annika helt uppspelt och sa att hon hittat DET. Och sannerligen!

Bilder från Cyprus Challenge

Ni vet. När soffan är sådär extra varm och skön och man liksom precis landat i den. När det är sådär väldigt mörkt ute. När man ser hur det blåser. Hur det snöar. Hur det yr. Hur väldigt jobbigt det skulle vara att knyta på sig skorna och faktiskt ta sig ut. När man helst vill krypa djupare under filten med en kopp te. Kolla TV. Eller bara göra ingenting.

När man ändå trots allt faktiskt drar på sig underställ och mössa och vantar och skor. När någonting där djupt inuti en ropar tjoho och hejar på. När handtaget till ytterdörren sakta trycks ner och man liksom står där i snöyran. Helt plötsligt. Och man tittar ner och ser hur skorna rör sig nedåt bortåt. Och snart befinner man sig på Västerbron och springer fram och tillbaka i snömodden och hela Riddarfjärden ligger blank långt där nere. När det helt plötsligt slutar snöa och snön ser sådär vänlig ut. Och man möter en längdskidåkare precis på toppen av bron och bilarna rullar ljudlöst och man är så sjukt glad över att man är ute. Och när man kommer hem är man jävligt nöjd. Ni vet.