Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Hälsingland

Näbbkexleden

Eftersom jag bara sprungit rundor runt 5-8 km sedan jag började springa efter min operation har jag gått och otåligt väntat på en längre utmaning. Idag tog jag den: Näbbkexleden i Bollnäs med start vid Bolleberget. Runt 16 km som blev någon kilometer till innan jag kände mig klar med långpasset. Stig, skog och evig grusväg.

Jag känner mig alltid stark när jag springer stig, oavsett om det går uppför eller nerför. Därför var jag lite förvånad när jag googlade åsikter om Näbbkexleden på internet och många uttrycker att det är jobbigt eftersom det går uppför. Jag minns inte de backarna. Däremot minns jag evighetsgrusvägarna på slutet. De är bara några kilometer men känns som några mil. Det var gassande varmt och jag tänkte mest på att dricka lemonad.

Det är svårt att tänka sig att jag opererades för tre månader sedan och för två månader sedan åkte jag på hike till England. För en månad sedan stoltserade jag med att kunna göra hopp på stranden i Lofoten och idag sprang jag 16 km utan att ens bli trött. Om en månad beger jag mig till nordligaste Sverige tillsammans med Annika för att ta oss an 11 mil på Kungsleden.

Näbbkex förresten, visst är det ett lustigt namn? Leden är välskyltad förutom på något ställe där jag funderade på om jag vikt av åt rätt håll men följ magkänslan så blir det rätt. På ett annat ställe blev jag jagad av några arga getingar som surrade omkring mig men mest av allt var jag och mitt springsällskap Hazel alldeles ensam. Sträckan runt 6-10 km minns jag som allra finast med perfekt Hälsingeskog att springa genom. Så hade det gärna fått vara hur länge som helst!

Hälsingland Sara Rönne Hälsingland Sara Rönne Hälsingland Sara Rönne

Bilder från ett annat ställe i Hälsingland. Med lika mycket grusväg.

Home is where the wifi signal is strong!

När vi passerade svenska gränsen med husbilen kom regnet. Vi såg Lapporten genom ett svartvitt filter och vadade i snö till utsiktsplatsen där vyn var fri som nakna fjällbjörkar som ännu inte klätts i grönska. Kontrasten från Norge var enorm och jag hängde inte med i humöret.

Några timmar söderut kom grönskan igen och jag blev lättare i sinnet. När älvorna dansade i natten i Hälsingland var det som mjuk bomull i själen. Jag var hemma i det landskap jag känner bäst. I den skog och vid de sjöar som följt mig genom livet.

Jag tror vi präglas mycket av uppväxten i många avseenden. Jag märker det på hur människor förälskat och passionerat beskriver landskapet de lever i. Västerbotten är det vackraste som finns. Nej Dalarna. Nej Lappland. Nej Hälsingland. Nej Skåne! Vi ser på världen med så många olika slags glasögon. Och det är fint. Vi har alla våra hem där vi på ett eller annat sätt har våra rötter. Det behöver inte vara fysiskt utan istället bara en känsla.

Fast hemma kan definieras på fler sätt; som där wifi-signalen är som starkast. Och jag har ju några stycken…

De sista timmarna i husbilen igår kväll tog extra lång tid eftersom vi stannade och fotade allt det magiska. Vi vinkade till några älgar och spelade Whitney Houston på högsta volym. Sedan sov vi gott den sista natten och vaknade till solsken. Men i Stockholm väntade regnet som ett ödesmättat farväl till denna roadtrip på 3500 kilometer.

Jag ska berätta mer om det här med husbil och hur det funkade, men det tar vi imorgon. Medan älvorna dansar där ute på ängarna och åkrarna i Hälsingland somnar jag med utsikt över takåsarna.

Särskilda platser

Vi körde genom alla slags väder på väg norrut. Den mesta vintern mötte vi i Gävle. I Hälsingland var det soligt. Karavanerna med påskfirare på väg hem från fjällen mötte oss efter Tönnebro men hemma i skogen en bit från huset var det tyst och lugnt och tomt. Eller kanske inte så tomt egentligen. Ibland undrar jag hur många vilda djur som finns inom en radius på några hundra meter.

Jag har många favoritstigar i Hälsingland och väljer dem efter humör. Hälsingeleden, Flottarleden – och så stigarna kring Skålsjögården som jag vill ta revansch på. Alla skogsvägar som finns häromkring är som en dröm att cykla på; det finns alltid något att upptäcka. Böljande landsvägar kantade av tallar och lupiner för snabba landsvägshjul. Och grusvägar som letar sig allt längre in bland skog och kalhyggen för min upptäckarcross.

Idag gick vi en ny skogsväg som slingrade sig in i skogen. Tallarna gick i ombre från ljust till mörkt till grönt och marken var torr och knastrig. Vid en glänta alldeles vid vägens slut fanns det ett särskilt lugn. Solen värmde och vinden var stilla. Ett perfekt ställe att lägga sig ner i mossan och fundera på hur ljuvligt livet är om man bara tillåter det.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!