Lunchträning var som en resa tillbaka i tiden.

Friskisgympa

Jag trodde inte att tiden stod stilla i Friskis & Svettis värld. På deras egna anläggningar gör den förmodligen inte det. Men i vår träningssal på lunchen hade inte en övning förändrats sedan jag var flitig medel- och intensivgympare på 90-talet. Då var jag yngst i salen. Det var jag idag också. Med råge. Dessutom var jag och min kollega de enda med funktionskläder. Någon gympade barfota och en annan gympade i ärtgröna converseskor. Bomullstishorna dominerade!

Det spelade ingen roll att jag inte Friskisgympat på över 10 år. Jag hängde med ändå. Inte så konstigt. Inte en övning var ny. Vi sprang fortfarande runt, runt i salen och gjorde hopp med benen framför varandra. Jobbighetsfaktorn låg på 3 på en skala mellan 1 till 10 men det betyder inte att Friskisgympan inte är bra. Men effektiviteten hänger mycket på sällskapet, och ledaren. Som alltid alltså. Some things never change.

Jag kan konstaterade att mina ben fortfarande inte är helt kurerade sedan den grymma PT-cirkeln i Halmstad för över en vecka sedan. Det är i utfallen som PT-cirkeln gör sig påmind. Mina muskler fick slita hårt. Rätt åt dem! :-)>

Knappt hade vi hunnit äta våra brunchscones så skulle vi ut och träna igen.

45 min tantsim

Vi tränade. Vi kom hem. Vi åt scones. Vi kollade skidtävlingarna. Vi kollade Toppform. Sedan sa Coola K att vi måste röra på oss. Igen.

Tur att man bor nära en simhall då. Fast det är klart, i en liten stad bor man nära allt. Vi begav oss till Nautilus för att simma lite. Coola K crawlade på och jag tantsimmade. På jobbighetsskalan var det lite som att kliva upp och ner på en stepbräda. Man når inte maxpuls men man blir lite seg mot slutet.

Badkrukan (Grabben), jag och Coola K

>

Jag försöker vara en bra guide. Igår: löpning på Galgberget. Idag: löpning längs Prins Bertils stig.

13.5 km före frukost

Vi tog det lugnt igår kväll. Lax och ugnsrostade rotfrukter, toscatårta, Stjärnor på is och bara något enstaka glas vin. Vi satte upp ett ambitiöst mål inför söndagsmorgonen. Vi skulle gå upp före klockan 8 och ta bussen ut till Tylösand och springa hem. 12 km uppskattade Grabben sträckan till.

Vi kom upp före 8. Och vi hann med bussen. Det var folktomt och öde. Och svinkallt. Vitt på marken – men ingen vind. När vi kom fram till Tylösand hade solen hunnit titta fram på riktigt. Vi frös ändå. Jag hade mina trekvartsbyxor (måste verkligen köpa vintertights), underställströja och Houdini och mössa. De andra sprang i dubbla byxor.

Solen var snäll mot oss. Så snart vi rundat udden vid Tylösand badade vi i ett vindstilla solsken. Underbart! Vi joggade – och smälte. Av solvärme och av utsikten.

Det flöt på ganska bra. Kilometrarna tickade på och som väntat hade jag min dipp i mitten, runt 7 km. På slutet kändes det bra, även om de uppskattade 12 kilometrarna blev till 13.5 km.

När vi kom hem blev det söndagsfrukost med te och scones. Och nu sitter vi i lägenheten och badar i solsken istället.>