Jag har misslyckats med att gå upp i tid rätt många dagar nu. Trots att jag sätter 3 olika larm på mobiltelefonen så trycker jag bort dem i halvslummern. Men igår kväll lyckades jag somna vid midnatt, och då gick det faktiskt rätt så bra att gå upp klockan 06.30. Jag hade planer på att visa mina föräldrar Prins Bertils stig före frukost. Och eftersom de inte springer så tar det lite tid. Tre timmar – inklusive diverse hundbad och utsikstpauser. Jag släppte av 2 stycken föräldrar och 2 stycken hundar i ena änden av stigen, och så körde jag och parkerade vid andra änden. Sedan sprang jag och mötte dem – och tog följe med dem i ett något långsammare tempo tillbaka till bilen.

Mamma förundrades över alla som var ute och promenerade, cyklade, joggade eller stavgångade – särskilt att det var så många äldre människor. Hon slog fasta på att Halmstad verkar vara en stad som folk mår bra i, men det där har jag upptäckt för länge sedan. Det är ju därför jag flyttade hit: trots att jag inte kände en kotte förutom Grabben och trots att jag inte hade ett vettigt svar på jobbfrågan. Halmstad är helt klart värd den veckopendling jag bedrivit halva hösten och hela våren. Vi får se vad jag hittar på i höst, men en sak är säker: här mår jag så jäkla bra! Livet är för kort för att inte tas tillvara på.

Om ni är i Halmstad finns det 2 saker ni måste göra: 1) springa Prins Bertilsstigen (men det vet ni redan för det tjatar jag jämt om) och 2) äta på Salt (helst ska det vara en fin kväll så att ni ser solen gå ner i havet).

Det fina med att käka LCHF-mat är att det inte är så jäkla svårt att gå ut på restaurang. Inte lika svårt som när man går på lågfett-lågalltingdiet. Det passar mig utmärkt. Jag älskar livets goda stunder och det finns många av dem.

Träna, träna, träna, träna bort din sura min… idag ville jag skratta och vara glad. Lyxträna. Unna mig ett sjuhelsikes kul träningspass. Så då gjorde jag det.

Jag tog med mig mina slit och släng-Adidas och ett par extra strumpor. Satte mig i bilen och åkte till SATS. Brände av ett axelpass på 35 minuter: axeldrag framåt + axeldrag åt hakan (superset) i cc, baksida axel i cc, militärpress med hantlar, sittande militärpress med stång på svagt lutad bänk, axellyft åt sidan med hantlar, rotatorcuff. Tjohoo! Det är galet vilken kontakt jag får i militärpressen på svagt lutad bänk. Galet. Galet kul. Galet jobbigt!

Även om det var roligt på SATS var det efter styrketräningen som det roliga började. Roliga med ett fetjäkla stort R. Löpning på Östra stranden – i vattenbrynet. Inte vid vattenbrynet. I vattenbrynet! Det var därför jag hade med mig slit och slängskorna.

Jag började med några minuters löpning i sanddynorna. Sprang allra längst bort på stranden. Sedan vände jag ner mot vattnet. Vågade först knappt doppa tån men när det började sippra in genom skorna var det ljummet och behagligt. Och jag började springa. Det var galet. Härligt. Underbart. Lite småjobbigt, javisst. Men vilken känsla! En helt galen frihetskänsla. Lite som att blåsa ut en kortlek över ett helt rum. Ni vet, sådär som man inte får göra men som är kul ändå (tills man måste plocka upp alla korten). Så var det idag. Jag hade inga kort att plocka upp efteråt men måhända en del sand mellan tårna.

Jag sprang i vattnet längs med hela Östra stranden med ett leende på läpparna. För att dra verklig nytta av vattenmotståndet ska man ut en bit till i vattnet men det var inte träningseffekten jag var ute efter. Det var träningsglädjen. Friheten på en sandstrand.