Det finns något jag kallar lyxträning. Det är inte träning på något glammigt gym eller så. Det är ofta träning nära naturen på något ställe som ligger lite illa till. Som kräver engagemang för att ta sig dit. Det är inte träning man gör varje dag utan träning som kräver sin utflykt. När jag bodde i Stockholm var lyxträning för mig att åka ut till Lidingö och springa milvarvet, eller till Hellas eller Ursvik.
Idag har jag lyxtränat på ”Ön” i Skedalaskogen. Fast det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Grabben ville kolla på en stuga han inte besökt på 20 år. Han hittade den på kartan vid starten men Skedalaskogen bjuder inte på de mest välmarkerade slingorna. Jag misstänkte att det var fel att följa de gröna markeringarna men det var just var vi gjorde. Det var uppförsbacke mest hela tiden innan terrängen blev till en massa tuvor på en sankmark och så mossa så långt vi såg. Det var fint men lite eländigt – och absolut inte springbart.
Colting med flera förespråkar att man bara ska ge sig rakt ut i skogen men det är fan skitsvårt. Hur gör man? Hur gör orienterarna? Det känns som att det är större risk att bryta benen av sig genom att springa rakt ut i skogen än att kasta sig hejdlöst utför en puckelpist!
Efter 40 minuter längs med de gröna markeringarna gav vi upp och lunkade tillbaka. Nedför denna gång. Inte alltid enklare när det är brant och rullsten. Men det var fint runtomkring oss med mossgrön magisk skog så det gjorde inte så mycket att tempot blev lågt.
När vi kom tillbaka till starten tog vi ett säkert kort och sprang runt sjön istället. Det var en enklare slinga: bara att hålla sig till vattenkanten.
Trots att äventyret inte gick som det skulle så var det roligt mest hela tiden. Jag gillar att springa i skogen! Till nästa gång ska jag köpa mig en karta över området och så ska jag säga ifrån när jag vet om att vi följer fel markeringar…
