Jag hade glömt bort att det är vår och att det blir mörkt sent. När vi åkte mot Lynga var det ljust. När vi var färdigsprungna var det fortfarande ljust. Fint så – pannlampan fick ligga kvar i bilen till nästa gång.
Mina barfotaskor satt som en smäck på fötterna och underlaget som bestod av barr, sand och strandskogsstig. Jag sprang och försökte analysera känslan och liksom känna skillnaden. Och jag tror jag kan beskriva den! Att springa med barfotaskor, oavsett om det är Fivefingers eller Merrell, är som att springa med lätta växlar.
När jag springer är det sällan mitt hjärta som sätter begränsningen. Min svaghet sitter i benen! Samtidigt som jag är stark i benen är det benen jag alltid blir trött i när jag springer. Men med barfotaskorna är det en annan grej. Jag märker hur pulsen ökar för att hjärtat jobbar. Det tar emot i andningen – inte i benen. Och det viktigaste av allt: jag springer snabbare. Jag har en annan känsla i benen – den är rappare och lättare. Jag landar inte på foten på ett annat sätt – men jag är mer aktiv i frånskjutet. Även när jag springer på max så märker jag hur kroppen hittar känslan automatiskt. I vanliga fall spänner jag mig och får inte ut någon fart.
Slingan vi sprang på idag är 5 km lång. Den är omväxlande: raksträckor blandad med stig som snirklar sig upp och ner och svänger. Det är rötter och stenar, kottar och barr. Perfekt för barfotaskor (även om man bör se upp för kottar och rötter med knotor på) m e n man bör vänja sig långsamt vid sådan här löpning. Jag är inte en barfotanybörjare men är ändå försiktig och ser till att inte övergöra det. Jag ser ingen poäng för mig att springa längre sträcker än 5 km i dessa skor. Istället är syftet att överföra samma känsla jag får i dessa skor – till mina andra löparskor. Jag vill ha samma teknik och känsla i mina andra skor som jag har i barfotaskorna.
Skor // Fivefingers Komodosport LS
Jacka // Craft PR Jacket
Tights // Jättegamla Nike
Pannband // Tjejmarathon
