Det blev inget monsterpass idag. Men lite senare ska jag sticka ut på en lugn återhämtningsjogg. Jag tror att det är precis vad min kropp behöver idag efter några dagar med rätt utmanande pass. Istället för monsterpass blev det stranden. Snacka om #Beach2013!

Om jag får välja åker jag till stranden i Lynga – egentligen samma strand som Haverdal, men lite mer ostört. Ibland så pass ostört att här häckar en och annan nakenbadare. Lynga är också den absolut finaste stranden i Halmstad om du frågar mig. I Haverdalsänden är sanden lite blötare och lite plattare, men bortåt Lynga är den vit och härlig. Och mestadels orörd. Här kan du välja vilken plätt som helst eller hitta lä bakom valfri sanddyn när vinden ligger på. Här finns också några fantastiska slingor man kan springa och strandskogen består av knasiga träd och solvarma barr som doftade sommar.

Alla bilder utom den översta är fotade med mitt Canon Fisheye

Kung Uggla spelade på Solgården samtidigt som vi hade bokat bord på Restaurang Salt i Tylösand. Inte Halmstads bästa mat (definitivt bra nog) – men absolut bästa upplevelsen. Min pocherade röding serverades samtidigt som en blodröd sol doppade sista strålarna i vattnet och samtidigt som hundratals, ja kanske tusen, människor diggade till bra musik i sanddynorna bland filtar och tända grillar (och en och annan öl i handen). Sommarkvällen i Halmstad satt fint efter såväl brutalt cykeläventyr som en timmes powerwalk i varm eftermiddagssol.

Utsikten från Restaurang Salt i Tylösand

Ska du cykla i Halmstad och vill ha en utmaning som heter duga? Cykla El Diablo! Det är en nätt liten runda på dryga 55 km som tar dig från Halmstad till Oskarström mot Simlångsdalen och sedan tillbaka till Halmstad igen. Mellan Oskarström och Simlångsdalen är det inte ens 2 mil men jävlar vad det går uppför och ibland lite nedför. Min största utmaning hittade jag strax efter att jag vänt mot Åled i Simlångsdalen: en rätt så kort men ohyggligt brant backe där jag gick på mina allra lättaste växlar och ändå önskade att jag hade en växel till. Jag visste att om jag slutade trampa skulle jag aldrig hinna få loss foten och det enda säkra var att jag skulle ligga på marken. I den backen skrattade jag inte! Men när jag väl kom upp fnissade jag lite ändå för herregud vad den här rundan bygger starka cykelben.

Minns ni cyklisten Susanne Ljungskog som varit bäst i världen och vunnit VM-guld i linjelopp? Hon kommer från Oskarström och El Diablo var hennes hemmarunda. Om jag var lite kaxigt stursk inför den här cykelturen så var jag det garanterat inte efteråt. Däremot väldigt skakig i benen.