Jag firade löpningens dag genom att springa i 20 minuter efter nÃ¥gra dagars förkylning. Det var jobbigt – och härligt. Härligt, för att jag faktiskt kan springa. Och jobbigt, för att det var halkigt och för att det helt enkelt var en sÃ¥dan dag dÃ¥ löpningen inte gÃ¥r lätt som en pannkaka.

Dagen är ett initiativ av Ingmarie (länkkärlek är den bästa digitala kärleken – kom ihÃ¥g det!) sedan 2010 men jag tror inte att jag riktigt firat den förrän nu. Andra dagar dÃ¥ man firar saker med löpning är sommarsolstÃ¥ndet i juni dÃ¥ det ska midnattsspringas och Ã¥rets kortaste natt firas – det har jag däremot gjort i typ 4-5 Ã¥r.

Imorgon ska jag ge mig ut på mer löpning. Det känns fint att ha sprungit första passet på rätt många dagar. Jag funderar på att göra ett smörgåsbord med träning inför februari, dels för att det är kul och dels för att det gör min träning mer effektiv eftersom jag får in mer kvalitet. Det får bli kvällens sysselsättning framför Mello.

Jacka, tights och vantar // Craft. Mössa // Seger. Skor // Adidas Marathon10

Nu har vi lämnat Halmstad och Ã¥ker mot Stockholm igen. Fast snart ska jag vidare mot Cypern och springa tillsammans med Annika. Innan dess planerar jag att hinna med lite rörlighetsträning och lite simning innan ett svintidigt flyg pÃ¥ onsdag. När vi kommer hem är det nästan 1:a advent. Det är inte riktigt den känslan vi fÃ¥tt efter helgen här i Halmstad. Det har snarare känts som vÃ¥r…

4*4 minuters intervaller. Min favorit alla kategorier – för att det är mentalt enkelt. Mycket enklare än 1*16 minuter till exempel, även om ansträngningsnivÃ¥n skulle vara densamma.

Jag hade pulsbandet på mig och ville ligga typ på tröskel. Att ligga på, under och över är en hårfin skillnad. Jag känner min kropp rätt (läs: extremt) bra även om jag inte alltid tror det själv. Men, det är skönt att bekräfta känslan jag har i kroppen med en siffra på ett pulsband. Jag har hög maxpuls. Riktigt hur hög vet jag faktiskt inte exakt. Men om jag skulle göra något form av test så skulle det vara mer intressant med ett laktattest tror jag. Oavsett, så ligger min maxpuls en bit över 200 (208 var min uppskattning för 7 år sedan). Min upplevda mjölksyretröskel ligger runt 187-190 slag per minut, utifrån känslan idag. Mjölksyretröskeln är ingen helveteströskel, som man kanske tror. Jessica skriver bra om det i det här inlägget.

Mina intervaller sprangs pÃ¥ (typ) 182 slag, 191, 188 och 188 slag per minut. Det var inga kräkintervaller – men det var jobbigt. Ungefär 85% jobbigt av mitt max skulle jag säga, vilket ocksÃ¥ är en ungefärlig definiton av det där med tröskel utifrÃ¥n % av maxpuls. Efter dagens pass noterar jag att jag är snabb pÃ¥ att komma upp i zonen för tröskelpuls och att sedan behÃ¥lla ungefär samma pulsslag utan att det stegras ytterligare. Jag tar ocksÃ¥ med mig känslan frÃ¥n 190+ slag per minut (frÃ¥n intervall nummer 2) där jag känner en tydlig skillnad i hur tröttheten accelereras i kroppen och hur jag fÃ¥r kämpa med växlar jag inte har (min mjölksyretröskel är passerad).

Mellan varje intervall vilade jag i 2 minuter. Under intervallernas hade jag coachning från Grabben som rapporterade såväl tid som puls. Oerhört bra! Vi sprang på en bit av Prins Bertils stig i Halmstad, utmed havet och under strålande sol. Ett riktigt kvalitetspass på flera sätt!