Jag firade löpningens dag genom att springa i 20 minuter efter några dagars förkylning. Det var jobbigt – och härligt. Härligt, för att jag faktiskt kan springa. Och jobbigt, för att det var halkigt och för att det helt enkelt var en sådan dag då löpningen inte går lätt som en pannkaka.

Dagen är ett initiativ av Ingmarie (länkkärlek är den bästa digitala kärleken – kom ihåg det!) sedan 2010 men jag tror inte att jag riktigt firat den förrän nu. Andra dagar då man firar saker med löpning är sommarsolståndet i juni då det ska midnattsspringas och årets kortaste natt firas – det har jag däremot gjort i typ 4-5 år.

Imorgon ska jag ge mig ut på mer löpning. Det känns fint att ha sprungit första passet på rätt många dagar. Jag funderar på att göra ett smörgåsbord med träning inför februari, dels för att det är kul och dels för att det gör min träning mer effektiv eftersom jag får in mer kvalitet. Det får bli kvällens sysselsättning framför Mello.

Jacka, tights och vantar // Craft. Mössa // Seger. Skor // Adidas Marathon10

Nu har vi lämnat Halmstad och åker mot Stockholm igen. Fast snart ska jag vidare mot Cypern och springa tillsammans med Annika. Innan dess planerar jag att hinna med lite rörlighetsträning och lite simning innan ett svintidigt flyg på onsdag. När vi kommer hem är det nästan 1:a advent. Det är inte riktigt den känslan vi fått efter helgen här i Halmstad. Det har snarare känts som vår…

4*4 minuters intervaller. Min favorit alla kategorier – för att det är mentalt enkelt. Mycket enklare än 1*16 minuter till exempel, även om ansträngningsnivån skulle vara densamma.

Jag hade pulsbandet på mig och ville ligga typ på tröskel. Att ligga på, under och över är en hårfin skillnad. Jag känner min kropp rätt (läs: extremt) bra även om jag inte alltid tror det själv. Men, det är skönt att bekräfta känslan jag har i kroppen med en siffra på ett pulsband. Jag har hög maxpuls. Riktigt hur hög vet jag faktiskt inte exakt. Men om jag skulle göra något form av test så skulle det vara mer intressant med ett laktattest tror jag. Oavsett, så ligger min maxpuls en bit över 200 (208 var min uppskattning för 7 år sedan). Min upplevda mjölksyretröskel ligger runt 187-190 slag per minut, utifrån känslan idag. Mjölksyretröskeln är ingen helveteströskel, som man kanske tror. Jessica skriver bra om det i det här inlägget.

Mina intervaller sprangs på (typ) 182 slag, 191, 188 och 188 slag per minut. Det var inga kräkintervaller – men det var jobbigt. Ungefär 85% jobbigt av mitt max skulle jag säga, vilket också är en ungefärlig definiton av det där med tröskel utifrån % av maxpuls. Efter dagens pass noterar jag att jag är snabb på att komma upp i zonen för tröskelpuls och att sedan behålla ungefär samma pulsslag utan att det stegras ytterligare. Jag tar också med mig känslan från 190+ slag per minut (från intervall nummer 2) där jag känner en tydlig skillnad i hur tröttheten accelereras i kroppen och hur jag får kämpa med växlar jag inte har (min mjölksyretröskel är passerad).

Mellan varje intervall vilade jag i 2 minuter. Under intervallernas hade jag coachning från Grabben som rapporterade såväl tid som puls. Oerhört bra! Vi sprang på en bit av Prins Bertils stig i Halmstad, utmed havet och under strålande sol. Ett riktigt kvalitetspass på flera sätt!