Efter lite för mycket talk with no action så hände det äntligen. Cykelpremiär! Jag var himla nervös innan och visste knappt vad som var broms och växel men när vi väl rullade iväg så var det fantastiskt härligt. KarinTri som varit en av de snabbaste tjejerna runt Vättern och som cyklar galet mycket och galet snabbt tog mig 10 mil runt Färingsö. Fast att det skulle bli så långt visste jag inte innan vi började cykla – då hade jag nog aldrig kommit iväg. Ett 10-milapass var ju tänkt att ligga rätt sent i min cykelträning inför Siljan Runt, inte på första träningen. Å andra sidan är Siljan Runt jäkligt snart så det var ju lika bra att ha det längsta passet överstökat.

Som sig bör stannade vi här och där för lite fika och energipåfyllning i solen. Jag vet inte riktigt var vi var någonstans men ett fik, en ICA och en bensinmack hann vi stanna till på. Och så solade jag lite i en busskur i Björkvik medan Karin körde runt på en loop i sin egen fart (för att inte somna på cykeln*).

Första 5-7 milen var en relativt enkel match. Jag kände mig pigg och glad. Livet var härligt och när solen tittade fram var det extra bra. Vi grejade lite med sadeln på min cykel: sänkte och flyttade fram, för att jag skulle få en så bra position som möjligt. Jag måste skaffa en ny sadel – originalsadeln har råkat ut för missöde vid en vurpa och den som är på just nu är jag inte alls kompis med. Dessutom är den svart. Svarta var inte mina strumpor i alla fall, vilket kändes bra. Kanske såg det ut som jag hade cyklat fler än typ 10 pass i mitt liv, tänkte jag någon gång längs vägen.

De sista 3 milen gick segare. Jag tappade energi. Benen hade inte rätta knycken. Karin seglade ifrån mig varje gång det lutade lite – trots att hon på ett fantastiskt sätt anpassade sig till min fart och praktiskt taget drog mig runt hela Färingsö. Jag började känna mig trött i ryggen och märkte hur det kändes extra mycket varje gång jag tryckte till lite. Sätes- och höftstretchen efteråt var välbehövlig!

Med lite fler pass inför Siljan Runt så kommer jag inte vara särskilt orolig på race day. Det vore fint om jag kom ut 5 gånger till. Kristi flygarehelgen hade kunnat vara ett riktigt bra tillfälle – om cykeln bara fick plats i bilen så att jag kunde ta med den till Halmstad. Enligt de som försökt så går cykeln in i en Mini Cooper cab om man tar av båda hjulen, men det känns som rätt mycket överkurs. Jag får satsa på kvällar – och den helg som är kvar som jag är i Stockholm, istället.

*internskämt

Jag har varit och hämtat ut min landsvägscykel som jag haft inne på service hos Cycle Corner i Hammarby Sjöstad. Efter att ha läst om dem rätt ofta hos Åsa och Viktor så kändes de bloggvänliga och bra. Klart värt trots att de ligger på fel sida stan.

Jag tog en taxi hem med cykeln. Det är en sådan grej som Grabben skulle kunna göra sig typisk lustig över. Åka bil hem med en nyservad cykel liksom. Precis som han säger att han inte vill träna med mig eftersom han får så ont i kroppen efteråt. Träningsvärk är den bästa värken ju!

Men, tillbaka till cykeln. Den står redo för premiärtur nu! Enligt planeringen skulle det ha skett igår men det var så dåligt cykelväder då – så den coffee run jag skulle på idag gick av stapeln igår istället. Vilket betyder att jag kan träna inomhus med mitt cykelsällskap idag. Jag vill ha riktigt solskensväder på premiärpasset!

Racern Rulle är hemma igen efter vinterförvaring på landet. Efter påsk väntar cykelpremiär och jag är sjukt nervös. Jag är medlem i Fredrikshof och på tisdagar samlas nybörjargrupperna utanför stan för gemensam träning. Bara att ta mig dit känns som ett äventyr. Innan jungfrutur väntar service på CycleCorner. Jag har fått vänta några veckor på ledig tid – cykling är verkligen det nya svarta.