Andra kommer hem sent från krogen. Jag kommer hem sent från en mtb-kväll hos Sofy tillsammans med Jessica och Åsa. Det var nästan mitt första pass (den där kvällen i Hellas gills knappt, det var som att springa på löpband om man ska göra en liknelse) på mtb:n och jag är nu helt införstådd med att det där med mtb måste jag öva på. Även om Cykelvasan körs i snäll terräng så är det galet mycket tyngre att cykla på en mtb än på landsväg och känslan helt annorlunda. Jag skulle vilja ha en deal med mig själv att komma ut och cykla minst en gång i veckan i sommar (vilket cykelsätt som helst är good enough). Jag skulle allra helst gå en crash course i mountainbike för nybörjare. Hur ska jag tänka? Mtb handlar ju sjukt mycket om teknik!

Det var med en skräckblandad förtjusning jag antog kvällens utmaning. Sofy bjöd på varierande spår ute på Ingarö i en fantastisk fin miljö. Havsutsikt blandades med lummig skogsterräng. På ett ställe var det så mycket vegetation att jag kom ut ur härligheten med växter i skorna. Det var här jag tyckte det var som svårast att cykla: jag såg inget av stigen och blev feg. Det var också svårt när det var gyttjigt för då sjönk cykeln undan och jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen och kom därför undan med blotta förskräckelsen. Jag blev förmodligen minst lerig av alla – men det beror nog på att jag fegade ur och gick med cykeln lite här och var. Och att jag hamnade rätt långt bakom de andra och inte hade nöjet att bli nerstänkt…

Allra roligast var en bred stig med massor av rötter. Här fanns valmöjligheten att välja sitt eget spår och då blev det helt klart enklare! Direkt i efterhand gav jag mtb en rolighetspoäng på 6 av 10 men jag kanske måste uppgradera den poängen lite. Just nu minns jag bara det som var roligt. Att jag var skraj när det blev brant (både uppför och nedför) minns jag inte. Inte heller att jag höll på att trilla några gånger på blöta rötter eller när cykeln tippade över snabbare än jag hann klicka ur fötterna. Jag och cykeln är inte bästa bundisar ännu och vi litar inte särskilt mycket på varandra. Med mer insats från mitt håll kanske det kan slå gnistor – då kan vi lära känna varandra lite bättre vilket jag tror är en förutsättning för att vårt förhållande ska lira.

Sedan jag började med cykling tycker jag att de snyggaste bilarna är de med cykelställ på taket. Och helst ett par grymma cyklar på. Sjukt snyggt om du frågar mig! I kväll var Jessicas bil fräckast. Liten och sportig – med snygga cyklar på taket. Det har för första gången i mitt liv som Mini cab-ägare blivit problem just med bilen. Jag har aldrig haft svårigheter med att frakta alpin- eller längdskidor, snowboards eller annan packning. Men det här med cykel? Vi var inne hos en BMW-handlare häromdagen och visst går det att montera på cykelställ på en Mini Cab – men det ska helst göras i fabriken eftersom det är en speciallösning. Att fixa ställ i efterhand går på 10 000 kronor för själva delarna – och så nästan lika mycket för montering. Inte helt billigt – SÅ mycket cyklist är jag inte ännu…

Jag var på väg till gymmet på lunchen när jag nästan blev påkörd av en cyklist. Jag skulle gå över gatan (ja jag hade grön gubbe) när en dam i övre medelåldern körde förbi – och i stort sett på – mig. Hon cyklade mot rött (från sitt håll sett) – och hon cyklade dessutom mot enkelriktat. Jag blev förbannad och bicepscurlade mer än jag brukar på styrketräningen som jag var på väg till.

Cyklister är ett evigt irritationsmoment. SvD uppmärksammade nyligen det här med cyklistproblemet i Stockholm och en cykelpendlarbloggare lade upp en film som han filmat från sin dagliga runda till jobbet. Filmen visar hur cyklister gång på gång gör fel i trafiken. Cyklar mot rött. Cyklar på trottoarer. Gör lite hur som helst och skiter i reglerna. Man kan ju tro att det skulle vara yngre odågor som inte har något förnuft i huvudet. Men filmen visar på väldigt många medelålders kvinnor – ofta med barnstolar på pakethållaren.

Ja jag vet att det är ont om cykelbanor. Ja jag vet att gångtrafikanter ibland inte har vett att hålla sig från cykelbanorna. Ja jag vet att bilar är oförsiktiga. Men det rättfärdigar inte att laglöst beteende från många cyklister. Hur skulle det se ut om alla gjorde lite som de ville? Om biltrafiken sket i färgen på trafikljusen. Körde på trottoarerna när det blev lite trångt i körfältet. Skapade sina egna lösningar eftersom det där med att vänta in rätt tillfälle för omkörning inte tycks existera.

Cyklister som inte respekterar de regler som finns är inte bara en fara för sig själva, men också för andra. Det gäller i allra högsta grad äldre damer. Det gäller ballonghjulscyklister. Det gäller om man har barnstol på pakethållaren.

Nu ska jag åka hem från jobbet – och ta en tur på min mountainbike ute på Värmdö.

Jag började morgonen hos Michael på Ducatis showroom på Styrmansgatan. Ducaticyklarna ser ut som racercyklarnas Ferrari. Med sin djupröda färg gör de ett statement.

Jag kommer att låna en landsvägscykel från Ducati med bättre komponenter än den nuvarande cykel jag har. Jag är nyfiken på att känna skillnaden mellan de två cyklarna som spelar i olika ligor. Ducati är italienskt och elegant så jag måste verkligen uppgradera mina cykelskor till något stiligt som passar till.

Kontakten med Ducati initierades från vårt (kanske har du sett Ducati också hos Sofy eller Jessica) håll eftersom vi tyckte att Ducati verkar spännande och i framkant. Cyklarna finns att titta på och köpa på sajten Rideaway som är ett företag lever sitt varumärke genom sin passion för cykling och som representerar Ducati i Sverige. Man kan klämma och känna på dem på riktigt på Ducati showroom vilket är lite enklare än att gå till en butik där du trängs med andra kunder och säljare som kanske har fullt upp.

Medan Ducatigänget laddar för Vättern så laddar jag för morgondagen. Jag ska bara bestämma vilka kläder jag ska springa i…