För nästan precis ett år sedan avgav jag ett nyårslöfte för 2012. Jag skulle cykla mer. Och vet ni vad jag gör precis just nu? Cyklar! Jag är så glad att jag jag infriat cykellöftet och löftet om att ha roligt på tisdagar!

Det här inlägget är tidsinställt och jag är nu någonstans mellan Halmstad och Göteborg. Jag trodde den sträckan var typ 13 mil men det gällde tydligen enbart om man åker E6:an. Enligt Therese, som nyss cyklat samma sträcka, är det typ 18 mil och jag vill inte missa alla fina ställen så jag tänker inte ta någon genväg.

Minns ni den gÃ¥ngen för nÃ¥gra veckor sedan dÃ¥ jag och KarinTri cyklade pÃ¥ Ekerö och det regnade typ hela tiden? Jag hade kameran med mig och den tog in vatten sÃ¥ jag kunde typ använda displayen som vattenpass. Till slut var min kamera sÃ¥ vattenskadad att den dog. Karin tipsade mig om att lägga kameran i en pÃ¥se med ris ett tag – och vet ni, nu funkar kameran! Det gÃ¥r alltsÃ¥ att pÃ¥ ett enkelt sätt reparera en fuktskadad kamera eller fuktskadad mobiltelefon med hjälp av en pÃ¥se ris! Min lÃ¥g i rispÃ¥sen i 10 dagar ungefär och nu är allt vatten i displayen borta. ÅterstÃ¥r att se om den tar fina bilder…

Nedan ser ni bland annat vilket fantastiskt konstverk till vegetarisk pita jag Ã¥t pÃ¥ Rosenhill pÃ¥ Ekerö den där regniga dagen! Och hur kallt det faktiskt var…

KarinTri – med mer än 600 cykelmil i benen i Ã¥r!

Kolla konstverket!

Kallt!

Förra helgen cyklade jag Ginstleden nedÃ¥t Mölle (i Ängelholm vek jag av pÃ¥ en annan led, tror den kan ha hetat blÃ¥ leden) – idag cyklade jag, Åsa och Viktor Ginstleden frÃ¥n Halmstad till HallandsÃ¥sen och vek av mot BÃ¥stad och Torekov. Italienska vägen fick vi pÃ¥ köpet. Jag har nog alltid skänkt en tanke Ã¥t alla stackars cyklister varje gÃ¥ng jag Ã¥kt bil uppför (och nedför) – och nu var jag själv en av dem. Men det gick rätt sÃ¥ bra att ta sig uppför. Jobbigare var det att dra vÃ¥r lilla tremannaklunga in mot BÃ¥stad. Andetagen satt lÃ¥ngt ner i lungorna och jag har nog aldrig tryckt pÃ¥ som dÃ¥. Jag kände att jag hade liksom inget val – jag hade 2 duktiga cyklister bakom mig och ville hÃ¥lla fart. Efter det där Ã¥terhämtade jag mig nog aldrig, trots lunch pÃ¥ Swensons i Torekov. Benen kändes väldigt sega pÃ¥ hemvägen. DÃ¥ passade motvinden pÃ¥ att göra sig hörd. Jo jag tackar…

Jag loggar 12 mils cykling på Funbeat och gör en notering om att jag nog aldrig cyklat såhär snabbt förut. Bra träningspass alltså! Viktor och Åsa är ett fantastiskt sällskap och väldigt fina vänner. Nu har de lämnat Halmstad och jag har landat i soffan. Det blev 10 timmar träning den här veckan också.

Jag älskar landsvägscyling. I morse gav jag mig iväg fram Halmstad mot Mölle. Via Mellbystrand, Skottorp, Margretetorp, Ängelholm och andra smÃ¥ samhällen. Uppför och nedför HallandsÃ¥sen. Rätt igenom en loppmarknad. Förbi smÃ¥ caféer, campingar, gräsklippare utanför prydliga stugor, blomstrande ängar, hästar och kor, brusande hav och genom ett fantastiskt vackert Sverige som är som gjort att upplevas frÃ¥n en cykelsadel. Jag älskar synintrycken, dofterna och medvinden. Motvinden – not so much…

Jag älskar att timmarna på cykeln är mer än träning. Mer än puls som pressas och cykelmuskler som jobbar. Det är ett äventyr. Det är att vara på en resa. Upptäcka något nytt. Kunna stanna när man vill för att det är så vackert så man måste andas lite extra just på det stället. Det är känslor som bubblar i kroppen och det är fartvind i håret. Det är gudomligt.

Att cykla racer är nÃ¥got alldeles särskilt. Det är som att springa intervaller i nedförsbacke. Cykeln är bästa sällskapet tillsammans med en kaffe i solen i Ängelholm – eller en räkmacka pÃ¥ Hotell Kullaberg i Mölle. Sa jag att jag älskar landsvägscykling?

En mindre bra grej med cykling är cykelbrännan. Jag ser faktiskt inte klok ut under kläderna. Mina underben är inte särskilt bruna men solen gassar ordentligt pÃ¥ knäna och just lÃ¥ren har fÃ¥tt ordentligt med färg. Och armarna ska vi inte ens prata om. Det blir vassen i Ã¥r igen…