För nästan precis ett år sedan avgav jag ett nyårslöfte för 2012. Jag skulle cykla mer. Och vet ni vad jag gör precis just nu? Cyklar! Jag är så glad att jag jag infriat cykellöftet och löftet om att ha roligt på tisdagar!

Det här inlägget är tidsinställt och jag är nu någonstans mellan Halmstad och Göteborg. Jag trodde den sträckan var typ 13 mil men det gällde tydligen enbart om man åker E6:an. Enligt Therese, som nyss cyklat samma sträcka, är det typ 18 mil och jag vill inte missa alla fina ställen så jag tänker inte ta någon genväg.

Minns ni den gången för några veckor sedan då jag och KarinTri cyklade på Ekerö och det regnade typ hela tiden? Jag hade kameran med mig och den tog in vatten så jag kunde typ använda displayen som vattenpass. Till slut var min kamera så vattenskadad att den dog. Karin tipsade mig om att lägga kameran i en påse med ris ett tag – och vet ni, nu funkar kameran! Det går alltså att på ett enkelt sätt reparera en fuktskadad kamera eller fuktskadad mobiltelefon med hjälp av en påse ris! Min låg i rispåsen i 10 dagar ungefär och nu är allt vatten i displayen borta. Återstår att se om den tar fina bilder…

Nedan ser ni bland annat vilket fantastiskt konstverk till vegetarisk pita jag åt på Rosenhill på Ekerö den där regniga dagen! Och hur kallt det faktiskt var…

KarinTri – med mer än 600 cykelmil i benen i år!

Kolla konstverket!

Kallt!

Förra helgen cyklade jag Ginstleden nedåt Mölle (i Ängelholm vek jag av på en annan led, tror den kan ha hetat blå leden) – idag cyklade jag, Åsa och Viktor Ginstleden från Halmstad till Hallandsåsen och vek av mot Båstad och Torekov. Italienska vägen fick vi på köpet. Jag har nog alltid skänkt en tanke åt alla stackars cyklister varje gång jag åkt bil uppför (och nedför) – och nu var jag själv en av dem. Men det gick rätt så bra att ta sig uppför. Jobbigare var det att dra vår lilla tremannaklunga in mot Båstad. Andetagen satt långt ner i lungorna och jag har nog aldrig tryckt på som då. Jag kände att jag hade liksom inget val – jag hade 2 duktiga cyklister bakom mig och ville hålla fart. Efter det där återhämtade jag mig nog aldrig, trots lunch på Swensons i Torekov. Benen kändes väldigt sega på hemvägen. Då passade motvinden på att göra sig hörd. Jo jag tackar…

Jag loggar 12 mils cykling på Funbeat och gör en notering om att jag nog aldrig cyklat såhär snabbt förut. Bra träningspass alltså! Viktor och Åsa är ett fantastiskt sällskap och väldigt fina vänner. Nu har de lämnat Halmstad och jag har landat i soffan. Det blev 10 timmar träning den här veckan också.

Jag älskar landsvägscyling. I morse gav jag mig iväg fram Halmstad mot Mölle. Via Mellbystrand, Skottorp, Margretetorp, Ängelholm och andra små samhällen. Uppför och nedför Hallandsåsen. Rätt igenom en loppmarknad. Förbi små caféer, campingar, gräsklippare utanför prydliga stugor, blomstrande ängar, hästar och kor, brusande hav och genom ett fantastiskt vackert Sverige som är som gjort att upplevas från en cykelsadel. Jag älskar synintrycken, dofterna och medvinden. Motvinden – not so much…

Jag älskar att timmarna på cykeln är mer än träning. Mer än puls som pressas och cykelmuskler som jobbar. Det är ett äventyr. Det är att vara på en resa. Upptäcka något nytt. Kunna stanna när man vill för att det är så vackert så man måste andas lite extra just på det stället. Det är känslor som bubblar i kroppen och det är fartvind i håret. Det är gudomligt.

Att cykla racer är något alldeles särskilt. Det är som att springa intervaller i nedförsbacke. Cykeln är bästa sällskapet tillsammans med en kaffe i solen i Ängelholm – eller en räkmacka på Hotell Kullaberg i Mölle. Sa jag att jag älskar landsvägscykling?

En mindre bra grej med cykling är cykelbrännan. Jag ser faktiskt inte klok ut under kläderna. Mina underben är inte särskilt bruna men solen gassar ordentligt på knäna och just låren har fått ordentligt med färg. Och armarna ska vi inte ens prata om. Det blir vassen i år igen…