Dagens cykelpass kan enklast beskrivas som heaven and hell. Fast tvärtom. De första 6 milen i konstant och tuff motvind. Det dÃ¥nade i hela huvudet och varje gÃ¥ng det kom en extra vindstöt sÃ¥ ville jag helst lägga mig ner pÃ¥ vägen och grÃ¥ta. Fast jag förstod att det inte skulle hjälpa. Jag försökte tänka att för varje kilometer tuff motvind sÃ¥ skulle jag lite senare fÃ¥ en kilometer härlig medvind. Ãrligt talat sÃ¥ funkade de tankarna inte alls. Framtiden var lite för lÃ¥ngt borta just dÃ¥ sÃ¥ jag tänkte mest pÃ¥ 1 kilometer i taget. Räknade ner sekundrarna pÃ¥ klockan och kände hur jag kom närmre mitt vändpunktsmÃ¥l. Sista biten var jag tvungen att ta paus nästan hela tiden. Trampa, trampa, kämpa, paus. Trampa, trampa, kämpa, paus. Just dÃ¥ var cykling sÃ¥ oändligt jobbigt och hopplöst.
Bättre blev det sen. Det går knappt inte att beskriva känslan av medvind. Det är som att cykla i stillhet. Slutade jag trampa så fortsatte cykeln att rulla i oändlighet. Solen som värmde på ryggen. Byarna jag snabbt passerade en efter en. Flytet. Trycket. Aaah! Det är det här som är tjusningen med cykel!
Dagens! Proffscyklisterna körde en annan runda än mig. Läs Karins blogg här.
Blå himmel!