Klockan är 18 och jag sitter på mormor och morfars balkong och bloggar med utsikt över Voxnan och fågelkvitter i öronen. Vi har haft en heldag tillsammans (ja, minus fåglarna då) och rekat cykelvägar inför morgondagen. Jag vet var jag börjar och var jag ska sluta (Lassekrog) men vägen dit är inte spikad. Det står mellan den trafikerade vägen förbi Järvsö eller den otrafikerade vägen över Los. Den är rätt mycket längre och man ska dessutom över ett berg. Järvsövägen är också backig men ungefär 3 mil kortare. Söderöver finns det alltid många fina vägar att välja bland men i den här delen av landet kan en väg se stor ut på kartan – men sedan ändå vara grusväg. Så vi gjorde en roadtrip på nästan 30 mil för att bena ut bästa cykelalternativen och hann med termosfika med äggmacka vid en sjö norr om Los och sedan sockerbulle i Järvsö. Ungefär såhär såg dagen ut:

Jag vaknade tidigt imorse. Ändå var jag så himla trött. Som överkörd av en ångvält. Jag vaknade till liv uppe vid frukostbuffén och gick all in på äggröra, nypressad apelsinjuice, smoothie och så en liten våffla… Trimtextgänget laddade för sin tur och det var mycket cyklister i omlopp. Klockan 9 fick jag många lyckönskningar på min fortsatta väg från i stort sett alla jag mötte (tusen tack) och jag var iväg. Det var lite småmulet men det funkade fint för mina armar hettade från gårdagens strålande solsken.

Från Högbo valde jag Tidernas Väg tills den tog slut. Jag fick fin utsikt i stort sett hela tiden. Eller, jag minns att det var fint och mycket vatten i början. Vad som hände mellan kilometer 10-30 minns jag ärligt talat inte men jag antar att det rullade på. Efter dryga 30 kilometrar var jag i Ockelbo och det var mitt första delmål. Efter 45 kilometer var jag i Lingbo och det var mitt andra delmål. Det hade börjat bli kuperat men går det uppför så går det utför… Jag minns att jag fascinerades över att vissa uppförsbackar är väldigt lättrullade medan andra är extremt sega – trots att de ser mer eller mindre likadana ut. Den tanken återkom till mig flera gånger senare också. Mycket märkligt!

I Lingbo fikade jag lite även om jag fortfarande var mätt från frukosten. Jag drack en Pucko men hoppade snart på cykeln igen och hade siktet inställt på Kilafors som jag skulle cykla förbi efter ungefär 75 kilometer (total väg). Vägen dit innehöll en hel del sega uppförslut men också roliga skyltar med ”Playa de Långbro”. Det började dessutom bli varmt och vindarna liksom skiktade sig och vissa kändes tropiska och andra skönt svalkande. Luften var snål på syre och det kändes som sommar!

Några kilometer innan Kilafors tog Tidernas Väg slut och jag cyklade ut på betydligt större och mer trafikerade väg 83 mot Bollnäs. Det är inte den mysigaste cykelvägen men jag hade bara dryga 20 kilometer till Bollnäs. De trevligaste ekipagen att bli omkörd av är helt klart lastbilar som generöst går ut till mötande körfil när det är fritt fram för dem att göra så. Dessutom håller de sällan mer än 90. Andra bilar kör ofta om riktigt snabbt och jag förundrades en del över hur ovilliga man är att lämna bra med utrymme. Det har aldrig varit riktigt trångt eller riktigt nära – men kör man på en raksträcka med fri sikt så kan man kosta på sig att lämna lite utrymme.

Strax innan Bollnäs körde jag upp mig till dagens högsta maxpulsnotering när jag var i en kö tillsammans med många bilar som skulle förbi ett vägarbete över en bro och det var ett körfält att tillgå. Det fanns inget annat än att hålla maxfart så jag gjorde det – medan bilarna höll vägarbetsbegränsad fart. Efter 200 meter var vi förbi och andhämtningen låg i halsgropen. Det är kul med jobbigt att köra fort!

När jag kom fram till Bollnäs kändes det som att jag var i mål men jag hade faktiskt 15 kilometer kvar. Dessa sista kändes som en mental nerförsbacke eftersom jag sprungit den sträckan i vintras. Jag körde gamla vägen förbi Edstuga, Freluga och Sörbo och slog av på takten lite. När jag drygt 100 kilometer från start angjorde mål så var jag nöjd och glad men inte alls lika trött som igår. Inte heller hade jag haft någon dipp eller riktigt tunga kilometrar. I alla fall inte som jag minns såhär efteråt. Det är stor skillnad på att cykla 100 kilometrar och att cykla allt annat över det.

Imorgon blir det vilodag. Jag ska reka mitt vägval inför sträckan Söräng – Lassekrog!

Grått nära Ockelbo

Träd. Träd. Träd.

Strålande sommarväder i Hälsingland!

Cykeln!

Välkomstkommitén väntar i vacken: löparhunden och mormor!

Jag bytte snabbt cykelskorna mot andra skor och vilade ut en stund på trappen

Jordgubbar till middagsmat. Mmm!

Efter en lång dag har jag kommit till Högbo Brukshotell. Ett favoritställe. När jag valde väg att cykla så var kravet att jag skulle förbi här. Dryga 13 mil, ja kanske även nästan 14, hann jag cykla innan jag använde de sista kraftansträngningarna för att ta mig an sista backen och sedan rulla ner mot hotellet. Känslan just då? En översköljande sådan av ”äntligen”!

Jag valde att inte starta i Stockholm utan i Uppsala. Jag hade inte tid med meckiga vägar utan gick rätt på landsvägen. Flera mil rakt fram förbi Björklinge med första etappmål Månkarbo. Lunch på gatukök och sedan upp på cykeln igen med sikte på nästa stopp: Söderfors. Ett fint litet samhälle med såväl engelsk park som grekiskt tempel! 70 avverkade kilometrar. Cyklingen hit hade gått fint och det kändes som jag nyss bara börjat. Solen strålade och det skulle senare visa sig att jag jobbat på bra vad gäller cykelbrännan.

Runt 80-90 kilometer började det kännas segt. En tråkig väg med tråkig utsikt bjöd på dagens första dipp. Jag kände ändå tillförsikt. Skyltar som visade 2 mil till Gävle gjorde cykellivet lite lättare. Nu skulle jag förvisso inte till Gävle men jag visste att bara jag kom till Valbo så var jag i princip framme. Rätt många kilometrar efter den där Gävleskylten såg jag en annan med Valbo 17 kilometer. Lite för många tyckte jag, men jag fick i alla fall byta väg till en mindre och lite roligare.

I Valbo var det snurrigt och jag cyklade fel. Jag kände mig inte så väldans tacksam över att få lägga till nästan en mil på pluskontot men nu såhär i efterhand så kan det inte annat än vara en bra grej. Nu vet jag ungefär hur det känns att cykla 14 mil som också är den längsta distansen den här resan och vad jag ska cykla sista dagen.

När jag vid 17-tiden rullade in till Högbo Brukshotell kände jag mig väldigt nöjd med den här dagen. En dusch senare lade jag mig på sängen för att vila i 2 minuter och det var himla skönt. En middag med tillhörande dessertbuffé på det och sömnigheten är enorm. Jag kommer sova gott i natt!

Dessertbuffé. Tokigt bra!

Morfar. Också tokigt bra!