Jag har köpt ett nytt objektiv till min systemkamera (en Canon 7D). Valet föll på ett Tamron  24-70mm, f/2,8. Jag gillar mitt 50mm allra bäst men jag tänker att Tamronobjektivet har lite fler möjligheter. När Jessica var på väg mot Stora Skuggan för att testa en ny cykel var jag inte sen att hänga på. För att fota, såklart.

Det är ungefär en månad sedan jag cyklade till Åre och till alla som har frågat och undrat så har jag bara haft glada minnen att dela med mig av. Det handlar inte om att man bara minns det som var roligt – det var verkligen roligt hela tiden. Med ett enda undantag: en backe på E14 väldigt nära Åre. Jag är otroligt glad att jag vågade anta utmaningen, jag kommer bära med mig den känslan av att vara stark och oövervinnerlig väldigt länge.

Sedan cykelturen till Åre har jag inte rullat mer på min landsvägscykel. Och kommer förmodligen inte göra det heller. Istället är den till salu (maila mig om du är intresserad – sararonne at gmail.com! Det är en stl 56). Ända sedan innan jag började cykla har jag tyckt att det varit lite av en djungel. Jag är oändligt tacksam över all hjälp jag har fått från min cykelguru KarinTri som har hjälp mig med i princip allting vad gäller cykel och utrustning till själva cyklandet. Stort tack Karin – utan dig hade jag nog aldrig börjat cykla!

Alla har inte en Karin, och som MTB-frälsta Sara Althini ofta påpekar så är det mest killar som syns ute på tävling (och rätt ofta även träning). På Facebook finns en fantastisk fin grupp som heter Cyklande Tjejer där man kan få svar på det mesta och diskutera allehanda frågor. Men, jag tror att vi är många inbitna som måste göra kunskapströsklarna lägre och förenkla tillgängligheten för cyklande tjejer. Det är en cykelboom där ute och jag själv är helt såld på landsvägscykling. Känslan av frihet på fina landsvägar är fenomenal!

Sedan i våras har jag haft kontakt med cykelentusiasterna på Sportson för att se om vi kan göra något bra tillsammans för cyklande tjejer. Det är ett Göteborgsföretag med butiker i nästan hela landet (jag vet att Sverige är mer än Stockholm) och förra veckan träffade jag Jonas på Sportson Patrol som oftast är den som är ute och träffar cyklister i samband med lopp och evenemang och som även åker runt och servar cyklar på arbetsplatser medan man själv är upptagen med sitt vanliga skrivbordsjobb. Jag gillar företag som tänker utanför lådan!

På Västkusten har man haft lyckade träffar för tjejer på temat ”brudar & bikes” där man fått svar på allt man alltid velat veta. Nu planerar vi för fler sådana aktiviteter. Cykling blir så mycket roligare – och framförallt enklare – när man vet hur grejer funkar och framförallt varför det är som det är. Hur lagar man en punktering? Hur ofta ska man pumpa däcken? Hur tar man hand om sin cykel? Det här med att smörja kedjan? Vad är det för skillnad på cyklar? Och däck? Och så, förstås, en himla massa ”varför” som uppföljningsfrågor.

Vid lunch idag var jag in en sväng på Sportson Kungsholmen för att hämta min nya kompis – en Nishiki Limited. Också det en Göteborgare. Jag hade ingen aning om att Nishiki bygger sina cyklar i Sverige (på Hisingen för att vara exakt) men man lär sig grejer hela tiden. Och det är väl en jäkla tur!

Jag har lärt mig väldigt mycket på min gamla landsvägscykel men nu ser jag fram emot att lära mig mer på denna racer från Nishiki. Jag tänker börja från grunden och ställa en hel hög med frågor till Sportson när jag träffar dem nästa gång. Är det något du vill veta redan nu? Hojta till så ställer jag den frågan också.

Jag har valt att lära känna just Sportson lite bättre för att kunna förmedla vidare all den kunskap som de sitter på – och för att jag tyckt att de varit trevliga när jag pratat med dem. För egen del undrar jag över det här med elektroniska växlar – och sittställning på cykeln. Jag återkommer om det!

På pricken klockan 16 rullade jag in i Åre. Äntligen i mål! Efter 14 backiga mil med vidunderlig utsikt och snötäckta fjälltoppar i sikte under lång, lång tid. Magiskt! Det har bitvis gått snabbt uppför, och ibland väldigt segt, men det har alltid gått snabbt som tusan utför.

Jag passerade Svenstavik redan efter 13 km efter min start i Åsarna och jag hade bra flyt i cyklingen. Sedan följde Vigge och Storsjön låg vacker som en tavla till höger med molnen som ett alldeles eget skådespel. Strax innan Myrviken kom en av världens längsta raksträckor som går segt uppför – och strax efter Myrviken kom den andra av världens längsta raksträckor som också den går segt uppför. Jag överlevde tack och lov båda med mantrat ”Hallandsåsen är värre”. För det är den.

Efter 70 km väntade Hallen – ett stort delmål som jag gillar lite extra. Här åt vi lunch innan jag påbörjade de sista 70 km till Åre. Benen var fortfarande pigga och kroppen ville framåt och vidare.

Strax efter Hallen (tror jag det var) började de första fjällen torna upp sig långt där borta. Snötäckta. Då kände jag att jag var nära. Jag var sedan länge i Åre kommun och kände att jag hade slutmålet inom räckhåll. Att jag skulle greja detta var det inte tveksamheter kring. Men jag ville avsluta starkt också!

Efter ungefär 90 km var jag ute på E14 och här väntade den här resans värsta backe. Lång och seg och den slingrade sig runt en kurva så den tog liksom aldrig slut. Men man grejar allting – inklusive långa, sega backar. Det började faktiskt bli lite segt och kämpigt nu – mest för att jag ville komma fram – så när jag var i Järpen efter 114 km stärkte jag mig med lite energi.

De sista dryga 20 km var ordentligt sega och biltrafiken var tät. Det var varmt och soligt i uppförsbackarna som var många även om de också var rätt så korta. I backen upp till Hedmans semesterby stod jag nästan still kändes det som. Jag var inte så väldigt trött, det var bara mest segt. I Undersåker dog både telefon och min GPS men när jag såg bilvägen upp mot Björnen spelade det där ingen roll. Jag hade en lång utförslöpa ner till Åre och jävlar vad fort det gick! Jag rullade vidare ner mot byn och sa högt till mig själv några gånger att nu var jag faktiskt framme – jag hade klarat det! Ungefär 60 starka, glada mil utan svåra dippar eller önskan om att sälja cykelhelvetet.

Nu ska jag gå ner på byn igen och ta in det här. Den biten är absolut svårast. I morgon har jag säkert dumt nog glömt bort att jag cyklat. Men i kväll ska jag fira!

Magiskt vackert!

Hovermo, en liten pärla!

Hej raksträcka!

I rätt kommun – men med typ 10 mil kvar.

Skit i raksträckan – ser ni fjällen!

Mäktigt

Framme!