Tisdag morgon och jag vaknar lite trött efter drygt fem timmars sömn. Vi har kollat klart Skam till långt efter midnatt. Sedan pratat om livet och lite till. Så som man gör när natten är sen och det nästan börjar bli morgon.

Jag har packat mina väskor. Gjort klart inför en ny dag som inte börjat ännu. Sover några timmar medan dagen gryr där utanför.

Tisdag morgon och jag vaknar lite trött – men glad – efter drygt fem timmars sömn. Bilen rullar mot en ny destination och härliga vänner som ger massor av inspiration. Dagen är fullmatad på alla sätt; till och med bokstavligt. Kontoret är flyttat till ett kök och mellan jobbpratet kommer vi in på mycket annat. Så som man gör när dagen är bra och man är med härliga människor.

När ljuset börjar skimra i guld många timmar senare tackar vi för oss och jag rullar norröver. Jag hänger mig helt åt min guilty pleasure som innebär att spela gamla Westlifelåtar så högt det bara går i bilen och skråla med i refrängerna. När jag bodde i Dublin mellan 2000-2004 köpte jag alla album.

Jag svänger in på gårdsplanen till huset i Hälsingland strax efter kl 22 och katten Charlie har bråttom fram för att säga hej och att han saknat mig. Vi pratar lite och jag tar en minut vid solnedgången som alltid är magisk över åkrarna och grannens gård långt där borta.

Och det slår mig att jag borde cykla.

Snabbt skickar jag iväg frågan på sociala medier ”jag har beslutsångest, cykla eller inte cykla?” och får svaret ”cykla!” inom en minut. Jag snabbar på. Sätter på mig cykelkläder, pumpar min cyclocross och knäpper hjälmen. Ut och iväg i sommarnatten.

Jag väljer grusvägar och svänger in på en och annan stig när jag ser den och kommer snart fram till en bro över älven Voxnan. Samma älv som vi badar i nedanför huset. Samma älv som jag brukar springa stig bredvid. Det är tyst och stilla och vackert och efter solen finns spår av en rosa och lila himmel.

Klockan är en bit efter 23 och jag är ju redan övertygad, men får än en gång en bekräftelse på att det alltid är värt det.

Jag cyklar hela året och varje årstid har sin tjusning. Vinterns frasande från dubbdäcken som möter isen och det sliriga på nysnön. Mörkret och stjärnorna. Pannlampan och kylan. Höstens klara dagar med alla färger som är så fantastiskt fina. Stillheten och lugnet och syret. Vårens första rundor som alltid är lite kallare än man tänkt sig eftersom man längtar så väldigt. Och så sommaren. Med alla dofterna och med varma solstrålar mot bar hud.

Jag lämnade Stockholm imorse med siktet inställt på Åre men en mellanlandning i Hälsingland. Jag velade lite mellan min landsvägscykel och min cyclocross men valde crossen för att komma så långt bort från verkligheten som möjligt. Det landade en nyckelpiga på styret medan jag pumpade däcken lite senare när jag gick över svampig myrmark till en sjö surrade myggorna intill mig.

Däremellan cyklade jag kilometervis med fin grusväg mellan skog och åter skog. Böljande backar, rullgrus och potthål och sådant som jag faktiskt gillar på cykel. Det hade regnat några timmar tidigare så marken var mjuk och sugande och där i skogen lurade björnarna, det är jag alldeles säker på.

Hur som helst så såg jag inte björnar, men vet ni hur snabbt de springer eller? Jag råkade se en Youtube-film med en man som möter på björn i skogen och de är snabba. Jag skulle behöva en utförsbacke om jag skulle bli jagad av en (vilket man för övrigt extremt sällan blir, jag vet).

En av mina största drivkrafter i livet är frihet. Det är därför jag gillar berg, hav och allt som är stort. Och att cykla och kunna springa i en evighet och att inte ha några gränser för mina tankar eller planer. Ordet eleutheromania betyder stark önskan att känna frihet – och frihet är min intention för helgen.

Jag kör ner till Hälsingland i eftermiddag. Ibland stannar jag längs vägen, kliver ur bilen och ställer mig vid en tjärn och tar in allt som är just där och då. Som den stora tystnaden till exempel. Den är så påfallande när jag reser någonstans; stillheten är en kontrast till att vara i rörelse.

När jag kommer fram ska jag cykla landsväg. Ta en runda på bekanta vägar. Känna friheten i medvinden och utförsbackarna. Och låta benen leva i motvind och motlut. Jag vill hitta något att lyfta och något att dra. Ta en kaffe på farstutrappen – min eviga sommardröm – och känna tacksamhet över att livet är här och nu.