Kom och Må Bra med mig i Åre! Den 18-20 september är det träningshelg och jag ska föreläsa om ”att våga”. Det ska bli himla kul faktiskt. Jag ska göra mitt bästa för att plocka fram solen just den här helgen – särskilt om du lovar att du kommer?

Sköna hotellsängar, paus på spa-avdelningen, kanske ska du till och med göra en digital detox och läsa böcker istället? Tänk hotellfrukostar och svettiga träningspass. Lyssna till tystnaden utanför hotellet och ta en tur upp på Åreskutan.

Läs mer här!

Efter att ha varit ute och plockat hjortron för första gången förra veckan blev jag fast. Det är roligare att plocka hjortron än blåbär tycker jag – mest för att jag gillar utsikten bättre.

Igår eftermiddags rullade jag upp till Ullådalen och gick på blöt myrmark mot Lillåstugan. Jag kunde se att många gått här före mig men jag hoppades ändå hitta bär som ingen annan hittat.

Efter att ha tagit av från stigen några hundra meter så hittade jag mina första hjortron som tryggt klamrade sig fast lite lätt dolda under en fjällbjörk.

Ibland är det svårt att se de små bären. Man ser ett alldeles gyllene hjortron snett framför sig men när man kollar ner på sin fot så har man ett helt gäng precis under näsan.

Trots att jag nästan fyllt min plastbytta så hade jag svårt att slita mig. Solen skulle just gå ner bakom Mullfjället och jag promenerade ner mot dalen igen.

Ullån porlade stilla under bron men lite längre bort hörde jag forsen. Och eftersom solens sista strålar fortfarande nådde till vattnet så tog jag en promenad neråt ån och badade myrblöta fötter i det friska fjällvattnet.

Från Ullån hörs ofta glada barntjut under varma sommardagar såsom den idag. Det här kan vara världens bästa vattenland som naturen gett oss.

När jag kom hem rensade jag hjortron och rårörde med socker. Min frukost är räddad.

Igår gjorde jag och Annika något som stått på min bucket list för Åre under lång, lång tid: vi åkte till Ottsjö och letade upp ridvadet över Ottsjön. Det är ungefär 500-700 meter långt och allra djupast är det i början precis när du ska gå i och ca 70 meter ut. Det gör att man blir lite tveksam och undrar om det här verkligen är rätt ställe – dessutom står det att man ska ta sikte på en vit skylt på andra sidan, men någon sådan såg inte vi.

Ridvadsrundan är led 262 på ledkartan. Vi parkerade vid Ottsjöbua och gick asfaltsvägen tillbaka samma väg som vi kom. När man tror att man kanske är på fel väg så visar en skylt höger ner i diket och sedan följer man en stig rund 2-3 kilometer. Där stigen tar slut visar en skylt vägen mot Vallbo rätt ut mot sjön.

Vi funderade väldigt mycket på om det här verkligen var rätt ställe; skylten visade förvisso rätt ut i vattnet men jag litar inte på någon skyltning och dessutom undrade jag hur hästarna brukade komma upp på klipporna och stenarna som kantade sjön.

Eftersom vi var så osäkra så gick vi genom snår och mossa och sly en bit till, eftersom vi såg en annan person långt där borta som gick över sjön. Men det går som ett djupt dike några meter ut på alla andra ställen än just ridvadet så det första stället var det rätta stället.

Botten består av räfflad sand precis hela tiden och det i sig är rätt så magiskt. Jag vet inte exakt vad temperaturen låg på men jag gissar på någonstans mellan 18-21 grader. Det var behagligt för benen men det hade varit kallt mot magen.

Som mest går vattnet upp till halva låren för en lång person som mig, och det är som sagt precis i början. När man närmar sig sandbanken på andra sidan så blir det grundare och en lång bit hade vi vatten bara upp till vaderna.

Ridvadet är ett kul ställe men roligast är det nog från sandstrandssidan. Parkera alltså inte i Ottsjö utan åk rakt fram mot Vålådalen och promenera till sandstranden när du kört över Storån.