Vi hade ett rätt långt jobbmöte igår, av den karaktär som hålls rätt så sällan men ändå regelbundet och som ska staka ut framgång inom en snar framtid. Sådana där möten där man lätt stänger in sig själv i ett mötesrum, laddar med väldigt mycket kaffe och gör som man brukar: sitter still och pratar mycket.

Vi gör det lite annorlunda. Som vårt första marknadsmöte när jag var rätt ny på jobbet. Och som igår. Vi var på ungefär samma ställe i vårt allra bästa mötesrum som inte har en enda vägg, det på fjället. Först gick vi en sväng på en stig som tog oss förbi vattendrag, ovan trädgräns och på snö. Lagom till regnet började rulla in över vidderna gick vi in i den lilla stuga som vi hänger i ibland; den som har varken vatten eller el men som ger kreativ näring till tankar som ska vandra utanför ramarna. Ibland med avbrott för att fylla på med ved i kaminen eller gå ut på det stora trädäcket utanför och andas in ren och klar syre.

Det är något med rörelsen utomhus som ger naturlig paus för reflektion och lite smartare tankar, än att snabbt replikera på någons förslag eller idé. Med eftertanke tillåts man vara lite klokare.

Runt klockan 22 lämnade vi stugan i nattljuset för att återvända hem. Med storslagna planer och fullt fokus på att genomföra det vi planerar för. Jag tror att möten utanför fyra väggar är ett framgångsrikt koncept. Sådant ska man fortsätta med, oavsett om man är egenföretagare eller jobbar på större företag.

Jag var ensam på fjället ikväll. Regnmolnen låg tunga över byn och de få människor som är här just nu höll sig inne. Förutom jag. Jag hade ju min frukosttopp att ta mig upp till. I ensamt majestät rullade min bil uppför berget till Ullådalen där allting som är bra börjar vid. Så också stigen uppför backen som utan stress går längs fjällbjörkarna och ovan trädgränsen.

Några renar betade i liftgatan och brydde sig inte nämnvärt när jag gick förbi dem. Regnet rasslade och det susade av blåst i öronen. Molnen låg tunga bakom mig och framför mig och bäddade in Åreskutans topp någonstans strax ovan Rödkulleliftens bergstation. Precis i gränslandet vid #sarasfrukosttopp.

Min välkammade lugg hade blåst någon helt annanstans vid det laget. Regnet hade gjort alla mina kläder blöta. Skorna var duktigt inbäddade i lera från den sanka marken. Men det är som det ska vara i det vilda. All good things are wild and free. Så också hår och smink och kläder som får vara precis som det är när det är som det är.

Jag stod ett bra tag på toppen och såg ut över Åredalen med Åresjön långt där nere och fjälltoppar så långt sikten tillät. Duniga moln skapade en slöja över skogen och av byn syntes knappt något. Det som var vitt förut har blivit grönt men det är lika vilt för det.

Just den känslan är en fin plats att landa i, för där kommer ingenting åt en. Inget som är världsligt eller verkligt, inget som är vardag eller viktigt. Där finns som bara livet.

Och så fick jag min helg där jag kunde göra precis allt jag ville. Träna, cykla, springa. Jag avrundade den i Åre – med en tur runt Platåleden i Ottsjö och upp till Kläpphögarna. Där på toppen fanns delar av det gym som Fjällfysiken i Ottsjö håller på och bygger upp. Jag har besök av min ironmankompis Karin några dagar och jag tog med henne till Ottsjö igår. Vi gick dubbelvikta av skratt halva vägen – så som bra vänner gör antar jag?

När vi började vår hike så låg molnen tunga men ju högre upp vi kom desto blåare blev himlen. Snön har smält undan snabbt – jag var på exakt samma led för 9 dagar sedan och då gick vi stora delar på skare. Igår var det mindre snö och här och var när vi inte höll koll på var under snön som spången gick trillade vi ner till halva låret i smältande bäckar.

Mot mitten av veckan åker jag ner till Stockholm. Jag tänker byta fjälltoppar mot takbarer och Oatlys havredryck mot annat som bubblar lite mer. Jag tänker packa träningskläder och klänningar och träna och skratta och leva happily ever after.

Här är en bildbomb från igår: