Fredagskänslan är på topp när Åre bjuder på sol lagom till morgonpromenaden med Hazel. Och särskilt mycket när jag vet att det checkar in ett stort gäng Kvinnliga Äventyrare på hotellet ikväll för en helg med massor av inspiration. Jag ska prata om träningsglädje – och att våga – imorgon bitti och förutom det blir det en del vandring och härligt umgänge.

Igår kväll hängde jag med Katta och Katrin och firade onsdag med Prosecco tills vi kom på att det var torsdag. Ännu en bra anledning att fira!

Jag gillar dagarna som kommer nu. Augusti och september i Åre är två vackra månader med dimslöjor, solnedgångar och regnbågar. Tar man kabinbanan upp efter jobbet så bjuder kvällarna på fjället på magi! Jag ska ta med mig kameran och fånga allt jag kan.

I torsdags upplevde jag en alldeles särskilt kväll och natt; på en fjälltopp i Bydalen – där vi sov i sovsäck under bar himmel. Den drömmen som jag haft länge blev verklighet och med den allra bästa sortens kuliss: en solnedgång som varade ända in i evigheten, galet god middag som serverades i det gyllene kvällsljuset, en renflock som sprang förbi vår sovplats i natten och på morgonen en glödande soluppgång som var helt makalös.

Vi kom till Fjällhalsen runt klockan 19 igår kväll. Vi satte på oss ryggsäckarna som vi fyllt med god mat och började vandra uppåt fjället. Kvällen var varm och jag gick i t-shirt men hade med mig både underställ, vinterjacka och mössa. Det behövdes; det blir snabbt kyligt på fjället och det var skönt att få byta om till varma kläder uppe på toppen.

Efter ett tag vek vi av leden och promenerade uppåt i obanad terräng mot fjälltoppen vi hade tagit sikte mot. Där uppifrån hade vi fantastisk utsikt mot Storsjön och Åreskutan långt där borta som fortfarande var klädd i en del snö.

Gårdagens tur tog jag med Katrin och i vanlig ordning ansvarade hon för mat och utrustning – och jag ansvarade för vin och ved. Efter det här äventyret ska jag däremot köpa en egen sovsäck. Jag tyckte väldigt mycket om att sova under bar himmel och just nu känns det som större chans att jag kommer sova ute i finväder och i sovsäck igen än i tält, om jag ska göra det på egen hand. Dessutom innebär det mindre packning!

Katrin hade fixat kalixlöjrom som hon lade på råraka tillsammans med rödlök och creme fraiche och en ost som vi skivade och åt under matlagningen. Lite senare brassade vi på de korvar som vi själva gjort under en korvkurs på Lilla Saluhallen i Östersund. Vi snabbpicklade rödlök och gjorde en salsa och ljuvligheten visste inga gränser.

Solnedgången varade under hela middagen och skådespelet var omöjligt att fånga på bild!

Efter midnatt letade vi upp bra ställen att sova på och så rullade vi ut våra liggunderlag och kröp ner i sovsäckarna. Vi låg i lä och tände en eld som brann alldeles lagom länge.

Vid ett tillfälle klappade Katrin på min axel och jag tittade ut ur sovsäcken och såg en flock renar springa förbi ett tiotal meter från oss i skymingen. Kanske är det just den synen jag kommer minnas allra mest från den här natten; även om det gick över på några korta ögonblick.

Strax före klockan 04 klappade Katrin mig på axeln igen och ännu en gång tittade jag ut ur min sovsäck. Himlen glödde med en försiktig men ändå stark soluppgång och sömndrucket förevigade jag det med min telefon. Soluppgångar alltså, det borde man ju ha mer av i sitt liv!

Att sova utomhus i sovsäck bjuder inte på den djupaste av skönhetssömn – men kanske krävs det lite övning för det. Jag låg vaken lite nu och då och lyssnade på blåsten som lite i sovsäcken. På morgonen kände jag mig varken trött eller pigg; mer som en person som verkligen upplevt en del av livet de senaste timmarna.

Vi vandrade nedåt fjället och åt frukost vid en porlande fjällbäck. Kokt ägg med majonäs, bacon och varm tomat. Jag hade med mig chokladmjölk från Oatly eftersom jag tycker att det är det godaste som finns på fjället. Och så satt vi där och kunde inte annat än prata om hur bra vi hade det och hur svårt det var att ta in även om vi just varit med om det.

Igår stod jag ensam på Ullådalens parkering kl 23.46 och var alldeles lycklig. Vinden rev i håret och regnet smattrade lätt mot jackärmen. Det var 6 grader varmt och jag hade underställ under min episka jacka från Craft som är den snyggaste jag någonsin ägt och som ligger högtidligt vikt i min garderob. Den är fyra eller fem år gammal och jag älskar den fullständigt.

Jag hade tillbringat större delen av kvällen med en middag på Fjällgården med några vänner och jag var inspirerad upp till öronen. Men jag kände att det fanns så mycket liv kvar som jag ville leva just den här dagen. Så jag bestämde mig för en sen löptur upp till #sarasfrukosttopp. Ja, löptur. Jag är stark i regn och blåst och sena nätter. Jävligt väder ger mig energi och det bubblade skratt i bröstet när mina andetag kämpade ikapp med vinden.

När träden glesade ut sprang jag in i dimman och befann mig där hela vägen upp till toppen. Från klippkanten var det bara mjölkig utsikt men jag visste att där nere låg Åre. Kylan nypte i öronen och ögonen glittrade. Så fint är livet.