Jag har vilat i 3 dagar nu. Det känns som 3 veckor. Är inte den här vilan över snart? Vad gör folk när de inte tränar? Vad ska man fylla dagarna med? Herrejösses vad tråkigt det är! Tråkigt att leva i vardagslunken utan endorfinkickar och extremiteter. Tråkigt att inte skaka liv i hjärtmuskeln och känna av näramaxpuls.

Dagens halsont är ett bevis på att jag minsann inte ska vila. Jag blir aldrig sjuk (när jag tränar). Om det inte var för att PT-Fredrik envist hävdat att jag kommer komma tillbaka så mycket starkare efter vilan, så hade jag aldrig gått med på detta. Det hade varit perfekt att ta med sig träningsdojjorna till USA och Kanada. Uppleva Amerikat till fots. Få morgonjogga och testa på gym på andra sidan havet. Men på min resa blir det inget av det. På min resa blir det bara (en massa) promenixande. Men det hindrar mig inte från att drömma. Drömma om allt det jag vill göra när jag kommer tillbaka. Få gymträna själv en hel sommar och plocka godbitarna ur de träningsprogram PT-Fredrik satt ihop under våren. Springa under solen och kombinera fartlekar med backintervaller och utfallsgång och jägare mot träd och rusher uppför trappa och intervaller på bana och löpning i sanddynor och allt sådant som låter så fantastiskt och som jag tänker ägna resten av sommaren åt. Blandat med salta bad och mysiga kvällar på balkongen såklart. Men allt det där sker sedan. Nu först ska jag på lite semester. Lite semestervila. Och sedan ska jag allt visa er hur mycket starkare jag blivit av denna vila. Visa mig själv.

PS. Det är kroppen som tar vila – inte bloggen. SÃ¥ häng med till Staterna nu, okej! Och ikväll kommer det ni väntat pÃ¥ i 20 veckor – upplösningen och det allra sista Biggest Losernilägget DS.

Jag vaknade upp imorse, dagen efter Stockholmsmaran, med halsont. Det där med marathon tar pÃ¥ krafterna. Att heja fram alla vi kände, och mÃ¥nga vi inte alls kände (vi hejade till exempel pÃ¥ varenda löpare frÃ¥n IF Linnea vi sÃ¥g – trots att vi bara kände nÃ¥gra fÃ¥), var dock inte lika jobbigt som att springa själv. Men roligt var det. Och jag hoppas att vÃ¥rt applÃ¥derande och hejande vid 2 km, vid dryga 22 km och strax före mÃ¥l, hjälpte lite i värmen och tröttheten.

Vid 22 km kände jag ingen längtan till att springa loppet själv. Men strax före mÃ¥lgÃ¥ng väcktes den sovande Stocholm marathonnerven. Det är inte loppet jag vill Ã¥t. Det är känslan efterÃ¥t – den kolossala nöjdheten som är sÃ¥ störtskön trots en värkande kropp. Jag är avundsjuk pÃ¥ alla er som gick i mÃ¥l igÃ¥r. Avundsjuk pÃ¥ stelheten idag. PÃ¥ smärtan i fötter och ben. PÃ¥ tröttheten. Fy fan vad ni är bra!

Hejaklacken!

Klart man måste ha vätska efter målgång.

För fler bilder, kolla in Sofys blogg. Hon gjorde ett bättre jobb med kameran än vad jag gjorde.

Ni har inte många timmar kvar nu! Jag ser fram emot att läsa alla era marathonrapporter efter äventyret. Men nu till det viktiga: det kommer att stå en liten skara ivriga påhejare strax före Gärdet. En liten skara som hejar på dig. Ja – på just dig! För att göra det lite enklare för oss – skriv gärna vad du har på dig. Det får gärna vara kläder i chockrosa, neongult eller knallorange. Vi kan tyvärr inte lova att vi ser dig om du har svart och vitt… Men vi gör såklart vårt bästa! Heja, heja!