Ibland när jag fÃ¥r kommentarer vill jag dela med mig av dem – och framförallt mina tankar kring dem. Oftast är de ifrÃ¥gasättande pÃ¥ ett eller annat sätt. IgÃ¥r fick jag denna kommentar:

Sara – du är sÃ¥ increadibly enusiastisk! Jag fattar inte att man kan ha
sån träningsglädje jämt? Har du aldrig PMS? Är du aldrig omotiverad?
HUR GÖR DU?

Jag är medveten om att jag växt upp i en alldeles speciell familj – och jag har aldrig tänkt pÃ¥ det sÃ¥ mycket som nu. Jag har märkt att för var dag blir jag allt mer lik min mamma och jag ser fram emot de Ã¥r jag har framför mig. Blir jag som hon kommer jag bli fantastisk. Om ni tycker att jag är entusiastisk skulle ni lyssna till henne. Bättre föreläsare finns inte. Hon är nog den bästa talaren jag nÃ¥gonsin lyssnat pÃ¥! Hela hon inspirerar och jag antar att äpplet inte faller lÃ¥ngt frÃ¥n trädet…

Min pappa driver eget företag. Min mamma driver eget företag. Mormor och morfar har drivit eget företag och jag driver eget företag. Min pojkvän driver eget företag och numer driver min 19-åriga brorsa en klubb tillsammans med några kompisar. Trenden är tydlig men det har gått upp för mig först nu. Jag har vuxit upp bland sprudlande idéer och det har smittat av sig på mig, utan att jag egentligen varit medveten om det eller direkt agerat för att ta tillvara på den entusiasm som råder inom min familj. Det har liksom bara smittat av sig. Jag är uppvuxen i en entrepreneuriell familj och jag misstänker starkt att de som har idéer och förvandlar dessa till företag också besitter en gigantisk portion positivism.

Häromhelgen satt jag i soffan med Grabben och vi filade bÃ¥da pÃ¥ vÃ¥ra olika projekt pÃ¥ datorerna. Jag frÃ¥gade honom vad vi skulle ha gjort om vi inte haft vÃ¥ra hobbyföretag. Tänk vad mÃ¥nga timmar vi kunde gjort annat pÃ¥. Men vad är det där ”andra” egentligen? Shoppa? Kolla TV? Sitta och puttra pÃ¥ café? Ibland suckar jag över alla de idéer som sprudlar inom mig och som faktiskt kräver rätt mycket tid att genomföra. Men sÃ¥ tänker jag ett steg till – vad skulle jag gjort om jag inte haft mina idéer? Vad gör folk med all sin dötid? Vad gör man när man gör ingenting? Ibland sysselsätter jag mig med att göra ingenting, för det lÃ¥ter rätt sÃ¥ skönt. Men jag blir uttrÃ¥kad efter 5 minuter.

För att översätta det till träningsglädjen sÃ¥ kan jag säga att ja, jag känner träningsglädje nästan jämt. Anledningen är att jag lÃ¥ter glädjen styra. Vill jag inte träna, ja dÃ¥ tränar jag inte. Eller sÃ¥ tränar jag nÃ¥got annat. Mitt motto är att träning ska vara roligt. Det är egentligen därför jag tränar. Är det inte kul, ja dÃ¥ har träningen tappat sitt syfte. Ibland kan det vara trist att träna – ta en liten paus (ja, det är tillÃ¥tet – särskilt om man tränar mycket) eller träna nÃ¥got annat. Tänk i nya banor. Sätt mÃ¥l. Förverkliga dina idéer. Just nu researchar jag kickboxning till exempel. Om ni har kickboxningstips i Halmstad eller Göteborg fÃ¥r ni gärna dela med er!

PS. Nä, PMS har jag nog aldrig haft… DS.

Jag är vasst kritisk när jag inte gillar nÃ¥got. Och jag är sprudlande generös när jag tycker nÃ¥got är bra. När Runner’s World började med sina fantastiska omslag med bland annat Musse och Kallur för ett tag sedan sÃ¥ älskade jag det. Inte bara jag, de uppskattande inläggen gick som ett eko bland bloggarna.

När de slutade och Ã¥tergick till anonyma tjejer med bara magar skickade jag ett argt mail till chefredaktören Claes och skällde lite. IfrÃ¥gasatte (jag fick ett svar men frÃ¥gan pÃ¥ ”varför” besvarades aldrig). Med nya numret Ã¥tergÃ¥r man till det som blev sÃ¥ positivt omskrivet i bloggvärlden. PÃ¥ mÃ¥nga av de bloggar jag läser hyllas det nya omslaget med en pÃ¥klädd(!) Charlotte Kalla. Jag skickade genast ett mail till Claes, och i ämnesraden skrev jag ”ApplÃ¥der!”. Omslaget är sjukt bra. Och jag hoppas att andra träningstidningar uppmärkammar alla hyllningsinlägg och applÃ¥der och väljer bort de trÃ¥kiga omslagsflickorna som inte förmedlar nÃ¥gonting alls och sätter lite känsla pÃ¥ första sidan.

Bilden är snodd från Piggelina (förlåt, skäll på mig om du vill)

Jaha dÃ¥ var det klart. Grabben ska springa Boston Marathon och jag förutsätter att det inkluderar en tripp till NYC. Men det blir inte utan kamp. Jag känner min grabb och vet att han kommer propsa pÃ¥ att vi kombinerar Boston med Montreal. Grabben älskar Montreal. Jag gillar Montreal men jag har redan varit där och I’m sorry Grabben, med NYC och Montreal gÃ¥r liksom inte att jämföra.

Jag ser fram emot när Grabben kommer hem frÃ¥n Thailand. DÃ¥ ska vi träna som fan. Det ska bli skoj! Grabben kommer envisas med att springa i timmar pÃ¥ löpband och jag kommer att envisas med att springa ute i regn och rusk och ljuvligt mörker. Det kommer att bli bra. Grabben ska springa för att bli snabb i Boston och jag ska springa för att kunna shoppa kläder i en passande storlek, och för att nÃ¥ mitt mÃ¥l sommaren 2010: att springa jämttriangeln. November kommer att bli frickin’ fantastic!