Man skulle ju kunna tycka att de som jobbar inom träningsbranschen har förmÃ¥nen att verka inom en alldeles särskilt hälsosam bransch. Men ju större insyn jag fÃ¥r – desto mindre hälsosamt verkar det. Det är vassa armbÃ¥gar och politiskt spel, arbete utan ersättning och tvÃ¥ngstankar om sig själv och det man gillar allra bäst – träningen.

Träningsbranschen är en liten bransch med ett fÃ¥tal stora aktörer och personer som sitter pÃ¥ mycket makt. Det är till exempel samma ägare till svenska tidningen Runner’s World som butikskedjan Runner’s Store och träningsreseföretaget Springtime Travel. Det finns fler och liknande exempel inom andra nischer i branschen. I och med dominansen finns det utrymme att göra lite som man vill utan särskilt omtumlande konsekvenser – bristen pÃ¥ konkurrens gör att herrarna, och damerna i de fall det finns nÃ¥gra, pÃ¥ toppen sitter säkert.

På golvet, några trappsteg ner, är konkurrensen hård. Alla vill synas och höras. Att stå på scen och presentera verkar vara den ultimata rock starfantasin inom träningsvärlden och precis som i krig och kärlek är allt tillåtet. Vassast armbågar vinner.

Som glad motionär märker man inte av det där ovan. Allt verkar frid och fröjd. Kanske börjar man läsa några träningsbloggar. Man inspireras och förundras över dedikation och ambition. Man häpnas och imponeras. Vilken självdisciplin! Men följer man bloggen tillräckligt länge så börjar det sippra ut. Tvånget och ångesten smyger fram likt rök under en dörr i ett eldhärjat hus. Det hälsosamma blir maniskt och det sunda suddas ut. På bloggfasaden sitter entusiasmen påklistrad och bloggaren nickar ivrigt och säger jo men här bjuder jag på sunda tankar och inspiration. Sedan lever hon inte som hon lär.

Fitness Magazine skrev för ett tag sedan att 30% av norska instruktörer lidit av en ätstörning. 30% av alla de som stÃ¥r framför oss under gruppträningsklasserna har känt Ã¥ngest och tvÃ¥ng inför vad de äter. Visst blir man en större människa av de svÃ¥righeter man gÃ¥r igenom – men nog känns det ironiskt trots allt. Hur hälsosam är egentligen hälsobranschen?

Vi är i Göteborg på ett pit stop. Snart går tåget mot en fin stad, en fantastisk familj, underbara vänner och en mysig advent. Vi ska bara vara i superduper-Göteborg nån timma till!

…och jag har precis varit ute och powerwalkat en sväng. De sista kvällarna har jag varit trött men ändÃ¥ inte kunnat sova. Jag har haft lite för mycket i tankarna som grott och stört. Att powerwalka eller springa rensar undan tankarna och det kändes skönt och fridfullt att komma in igen. Det var bara det att när jag kom hem öppnade jag den post som kom tidigare idag. Och sÃ¥ blev jag stressad över en försändelse som inte var korrekt och som jag mÃ¥ste ta itu med. Min livsexistens är inte hotad – men den väldigt onödiga we have been here before-felaktigheten triggade min frustration!

För min del blir jag inte negativt stressad när jag har mycket saker att göra. Fullt upp-stressen är en rätt skön ”jag känner att jag lever”-stress. Men det är den där frustrations-stressen som blir negativ. Det är en stress som liksom ligger och trycker och gnager och som känns som när man trycker hÃ¥rt pÃ¥ gaspedalen fast man inte har nÃ¥gon växel i. Dessutom är det precis den där stressen som gör en tjock. Och med ens sÃ¥ trycker och gnager det lite mer.